Aftonbladet – 15 juli 1867, sida 2

CKHISAG UOCICH al BJUV GURPVALLINBIAIVV et beträffar, så är den för länge sedan fullt tvecklad. Utan tvifvel skulle komiterades arbete beydligt underlättats och lagförslaget i ofvanerörda del väsentligt hafva vunnit derigeom att komiterade satt sig i beröring med le af våra landtbruksingeniörer som sysselsatt sig med odlings-, ängsvattningsoch vattenafledningsarbeten. Deras erfarenhet skulle för komiterade varit af stor nytta, och sannolikt haft den påföljd att åtskilliga stadganden i lagförslaget, mot hvilka nu berättigade anmärkningar måste göras, hade blifvit väsentligt modifierade. Vi tro likaedes att dessa landtbruksingeniörers upplysningar äfven i andra fall skulle varit för komiterade en god vägledning. De sednare skulle sannolikt vennit en bestämdare öfvertygelse om ängsvattningens stora vigt för jordbruket, och således icke hafva yttrat dels att jordbrukets ringare behof af vatten torde i allmänhet kunna tillfredsställas utan att lltför våldsamma medel tillgripas? vuch dels, ?att det endast är det för egaren af ett vattenfall värdelösa vatten som obegagnadt flyter genom fallet, icke fallet, som jordbruket behöfver?. Det är obestridligt att några våldsamma medel i berörda hänseende, lika litet som i något annat, böra tillgripas, och äro här ej heller af behofvet påkallade. Men lika klart är att om vattning af ängsmark skall blifva verksam, så fordras dertill, särdeles under tvenne perioder af året, en riklig vattentillgång, nemligen sedan höskörden är slutad och betet upphört, då vattnet är rikt på gödande beständsdelar, hvarföre då största möjliga vattenmängd bör användas, — och vidare på våren, då vattningen utgör det bästa skyddsmedlet mot nattfroster, och bör vattnet då hållas ständigt rinnande öfver ängen, hvartill allså äfven en större vattenmassa erfordras. Ju mera sådan vattning kan befordras och utvidgas desto bättre är det äfven ur statsekonomisk synpunkt, om man tager i betraktande de ofantliga qvantiteter i flod: vattnet upplösta och uppstående gödningsämne som floderna föra med sig till hafvet. Det är utan tvifvelsi principen riktigt att strandegare bör berättigas att inom egna egor från förbiflytande vattendrag bortleda det vatten som han vill begagna, mot vilkor att återleda det till vattendraget innan annans egor möta; men då dertill fogas säsom vilkor i lagförslaget, att ej det vatten som bortledes är nödigt för vattenverks drift, och detia blifvit i laga ordning grundadt eller urminneshäfd derå kommit, så är berörda medgifvande, med det dervid fogade vilkoret, i realiteten af ganska litet värde, emedan detta vilkor utan tvifvel skall föranleda en mängd tvister och sannolikt hindra många ängsvat ningsenläggningar. Hvarje qvarnverk, huru litet som helst, om det är skattlagdt, skall dervid utgöra ett hinder, enär gode männen svårligen kunna afgöra huru stort qvantum vatten öfver detl gom är nödigt till vattenverkets drift? kan aflåtas för ängsvattning. Vattentillgången beror på nederbörden, hvilken varierar högst betydligt, och uppenbart är, att då vattenverkens drift ställes i första rummet, så måste all ängsvattning inställas under år då nederbörden är ringa, men då är just vattninfö för växtlighetens befrämjande mest af behofvet påkallad. Verksegaren skall alltid åberopa — och gode männen måste medgifva — att han icke kan undvara något vatten och att han äfven drabbas af en betydlig förlust genom den afdunstning som vid ängsvaltningen uppkommer. Vi tro att rättvisan icke blefve för nära trädd om hvar och en, öfver hvars egor ett vattendrag går, berättigades att deraf begagna sig bäst, honom synes, blott dervid iaktlages, att vattnet återledes till vattendraget för att af nästgränsande jordegare begagnas, antingen denne vill begagna det för ängsvattning eller till vattenverkens drift. Då blefye rättsförhållandet lika emellan alla, och hvar och en fick begagna vattnet till sin nytta, så länge det är inom hans egoområde. Men äfven stadgandet om strandegares skyldighet att återföra det afledda vattnet till vattendraget innan annans egor möta, kan ej blifva ovilkorligt; annars skulle alla större vattenledningar för städers behof omöjliggöras.Emellan den bassin, derifrån vattnet för nämnde behof skall tagas, och den stad, der vattnet erfordras ken ett stort antal jordegor ligga. Förstaden, med en talrik befolkning, kan vattnet vara a! ojemförligt större vigt än för dessa jordegare, som väl äro i behof af vatten för l. samma ändamål som stadsbefolknivgen, men bör för den sednares nytta afstå ifrån vattnets begegnande t. ex. till ängsvattning, om tillgången sådant uw.edgifver. Ehuru det föreliggaude förslaget utkom före den nya expropriationslagens promulgering, och de grunder för ersättning vid vattenverks utrifning och marks afstående, som komiterade föreslagit, följaktligen måste efter den nya författni.gen rättas, så torde vi dock böra erinra att dessa grunder ändå hade bort omarbetas. Vi finda newligen icke billigt att den jordegare som kom att lida skada å sin mark genom uppdämning endast skulle åtnjuta enkel ersättning härför, men deremot den förlust som uppkom genom vattenverks utrifning skulle ersättas med fulla värdet och hälften deröfver. Den förre, likasåväl som den sednare, nödgas afstå en fördel som i framtiden kan medföra högre inkomst, och skulle afseende härå fästas i det ena fallet, så bör förhållandet blifva enahanda i det andra. Antagligen kommer i det nya lagförslaget alla ersättningen i begge fallen att be-l. stämmas efter samma grunder. Då komiterade tillagt synemännen —d. v. 8. de personer som skola pröfva förekommande frågor om dikving som angå flera jordegares rätt — en ganska vidsträckt makt, så hade deremot intet varit att erinra, om tilllika hade besiämts att dessa synemän skulle ega konstaterad sakkännedom i ämn t, hvilket är desto nödvändigare, enär dessa skola absolut bestämma dikenas läge och storlek, hvartill fordras insigter jemte erfarenhet, com ej egas af hvem som helst. Ett afd kningsföretag kan genom en oriktig plan helt och hållet förfelas. Det är illa om jordegaren dertill sjelf är vållande, a RE AA VA LL en ha