Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 2

I lagstiftande kårens plenum den 6 dennes uppträdde Larrabure, en medlem af majoriteten, för att försvara den utomordentliga kredit på 158,000,000 francs, regeringen begärt i anledning af de under de luxemburgska tvistigheterna företagna rustningar-ne. Af hans tal, som väckt mycket uppseende i Paris, meddela vi följande utdrag: Jag är en stor vän af freden; den tillförsäkrar folken välstånd och frihet, hvaremot kriget sätter bådadera på spel. Nu, under pätryckningen af innevarande förhållanden, är jag för det framlagda förslaget och den nya armåorganisationen. Jag yrkar nu, att vära stridskrafter skola förökas, då jag deremot för 17 månader sedan ville ha dem nedsatta. Detta är ickenågon inkonseqvens; det är omständigheterna som förindrat sig. För 17 månader sedan tycktes allt gå ut på fred. Sedan den tiden har en otålig äregirighet öppnat ett nytt tidskifte för våldsamma strider. Jag vill icke nämna någon (skratt), men de historiska händelserna ä:o hemfallna ät diskussionen ; man kan bedöma dem, och de händelser, om hvilka jag talar, äro upphofvet till den nuvarande villervallan i Europa. Om sedligheten i menmiskornas handlingar betyder något i menniskornas omdöme, så skall 1866 ärs krig bli strängt bedömdt af nutidens rättvisa och framdeles af historien. Det var ett orättvist krig mot en nation, som icke tänkte på att angripa någon. Angriparen triumfe: rade, men midt under segerns larm måste den allmänna meningens eko bana sig väg till honom och säga honom, att alla sympatier stå på den öfvervunnes sida. Följden af dessa händelser var en utvidning af Preussens makt, och Preussen ligger ända invid våra gränser. Vi äro icke i någon öfverdrifven grad oroliga, men vi begå ej heller det felet att visa en fortsatt liknöjdhet; ty det är vår pligt att ställa våra militära och financiella hjelpkällor på den ståndpunkt, hvarpå de befinna sig hos ett folk, som är vår granne och medtäflare. Dessa skäl skola vara tillräckliga att rättfärdiga de nya lagarne, men det finns ännu flera. Om vi vända blicken bort från Preussen, se vi, att öfverallt herrskur rustningsfeber. Man pålägger sig uppoffringar, såsom om kriget redan hade begynnt.? Talaren menade, att Frankrike endast hade två bundsförvandter bland de större makterna, nemligen Österrike och Turkiet, hvilka båda voro svagare än förr. Han bekände sig väsentligen till samma äsigter som Thiers, hvilken dock blifvit så skarpt angripen af kejsarrikets anhängare för sin kritik öfver dess utrikes politik. Äfven Larrabure trodde, att Italiens enhet var ett fel ur fransk synpunkt; han skulle ha föredragit, att Italien efter befrielsen från det österrikiska herraväldet hade blifvit förenadt d i ett förbund af särskilda dynastier. Han 5 J Zman Satt fruktade, at: Italien kunde visa sig otack-! samt och göra gemensam sak med Frankri-g kes fiende; isynnerhet framhöll han faran 1 för ett förband mellan Ryssland, Preussen och Italien. Dessa yttranden framkallade starka afbrott, som förmådde talaren att mildra dem, i det han blott ville påstå, att Italien framdeles, i en oviss framtid, kunde bli Frankrikes fiende. De voro säkerligen n likasom andra dylika närmast beräknade s på att vinna sinnesstämningen för storartade tj rustningar. — Derföre anförde Larrabureå också, att England kunde uppträda såsom Frankrikes fiende i förening med Preussen, li ehuru han framhöll, att vestmakterna åters skulle föras tillhopas, om Ryssland hotade Konstantinopel. Hela föredraget var med ett 1 ord sagdt ett fullkomligt motstycke till Lavalettes cirkulär, som skildrade allt med såjc ljusa färger, och talaren ansåg liksom lr Thiers små grannstater för det förmån ligaste. Vända vi oss från Italien tilll Preussen, yttrade han i detta afseende, så n möta vi en makt, som ständigt bekämpar(C Frankrikes känslor och intressen. AnnujS helt nyligen var det nära deran att komma ; till en brytning mellan Frankrike och Preusy sen för en obetydlig frågas skull. Låtom s oss för framtiden vara försigtiga; Preussen r skall söka bundsförvandter för att försvaga o och dela vära krafter... Fordom voro vi från n Medelhafvet till Nordsjön omgifna af en5 mängd stater, som förhindrade en samman-n stötning mellan stormakterna. Detta tillstånd var ypperligt; men nu har allt ändrat sig?. Talaren påminde om, att kammaren i sitt plenum den 16 Mars hade hjertligt i skrattat åt de qvickheter, med hvilka Rouher hade bortsopat alla bekymmer för et ryskt-preussiskt förbund. an skulle kanske ha skrattat mindre, om man hade be-ly traktat förhållandena med mera grundlighet. Ryssland, som har sin blick riktad på andra punkter, har intet intresse iattlägga hinder i vägen för Preussen, och det måste vara af den åsigten, att man i Berlin tjenar dess intressen, då man sysselsätter, Frankrike. Preussen behöfver icke. heller oroa sig öfver, att Ryssland tränger fram till Konstantinopel, Då talaren uppehöll sig vid de andra makterna, anmärkte han, att Spanien hade skiljt sig från d-: europeiska intressena, att Beigien och Schweiz voro neutrala, att Danmark hade blifvit betydligt försvagadt, och att Sverge låg så långt borta; d af de mindre makterna var Holland denln enda som kunde vara Frankrike till någonj nytta. Frankrike måste af yttersta förmäga3 taga Österrike under armarna, mea för öf-14 rigt blott lita på sig sjelf, ?Derför gillarn jag det framlagda förslaget och lagen omja armens reorganisation. Ja, låtom oss få en här på 600. man och ett mobilt nationalgarde på 400,000 raan, hvilka skonas ilj fredstid, men under en stor kris skola varg lifvade af den känsla, som fördubblar kraff terna, af fosterlandskärle . Med sådana krafter skall Frankrikes herrskare vara den mäktigaste på hela jorden.H Oppositionen underlät naturligtvis icke att taga fasta på Larrabures tal, och då han med mörka färger skildrade Frankrikes po litiska tillstånd, ropade man till honom; Detta är således frukten af 15 års kejsardöme!?— Presidenten anmärkte, att Larrabure blott hade uttalat sin Ppersonliga? mening, och detta visar sig ju också deraf, att han angrep kejsarens politik i Italien, Oaktadt det icke kan vara något tvifvel om, att ton har gifvit Frankrike en bundsförvangt, förut icke kunde finna. Men det STI TE -r alla omständigheter beteckblir dock una. SN N ajoriteten har nande, att en medle al majo utrikespofällt en så härd dom öfver uvo ve i litik, som har sin bärare och försvars. Rouher, ehuru denne i sin inre politik helt och hållet gillas af majoriteten. När ettli system angripes af dem, som äro kallade ti att försvara det, kan det knappt ha långls id öfrig att lefva. M oae——-XXXXXXX— NN meg — Aa ma D:s Liksom den officiösa franska pressen hark ;j heller en del af den engelska ord nog starka för att brännmärka Juare2. Uttryc