Aftonbladet – 12 juli 1867, sida 3

hördes af denne. Derefter lade han armarne i kors och förblef stående upprätt. Biskopen gick fram till Maximilian och sade: ?Bire, gif hela Mexiko i min person försoningskyssen ; måtte ers majestäti sista ögonblicket förlåta allt!? Kejsaren, djupt rörd, lät sig omfamnas och teg. Derefter utropade han med stark röst: Säg Lopes, att jag förlåter honom hans förräderi; säg hela Mexiko, att jag förlåter honom hans brott.? Härpå tryckte kejsaren abb6 Fischers hand och denne, som ej kunde få fram ett ord, föll till kejsarens fötter, kysste hans händer och fuktade dem med sina tårar. Många af de kringstående gräto. Maximilian tog ett steg framåt och sade med en anstrykning af ironi till den officer, som förde befälet: Jag står till er tjenst.? I det ögonblick, då soldaterna efter gifvet tecken lade an mot hans bröst, mumlade han några ord på tyska, och de smattrande skotten insvepte åskådarne i ett rökmoln. Miramon föll tungt, såsom träffad af blixten ; Mejiå förblef stående och slog med armarne omkring sig. Ett ytterligare skott i hans öra gjorde slut på hans lif. Maximilian föll öfver det kors, mot hvilket han lutat sig. Man lyfte upp honom och lade honom samt de båda generalerna i kistorna. Jordfästningen förrättades genast, och biskopen utdelade dervid syndernas förlåtelse. General Corona uppmanade biskopen att utlemna de tvenne bref, som han mottagit ef Maximilien. Det till erkehertiginnan Sofie öppnades icke; man ansåg dess innehåll icke farligt. Det andra åter uppbröts af politiska skäl, och en tjensteman beordrades att taga en afskrift deraf. Det var gkrifvet på franska och lydde: Min högt älskade Charlotte! Om Gud tillstädjer att du en dag tillfrisknar och kan läsa dessa rader, skall du inse allt det grymma i det öde, som utan afbrott förföljt mig sedan din afresa till Europa. Du förde med dig min lycka och min själ. Hvarföre lyssnade jag icke till din röst?! — Så många händelser, ack! så många plötsliga slag hafva krossat mina förhoppningar, att döden förekommer mig såsom en lycklig befrielse och icke är någon vånda. Jag skall falla med ära såsom en soldat, såsom en besegrad, icke vanhedrad konung! Om dina lidanden äro för tunga, om Gud snart förenar dig med mig, så skall jag välsigna Gudahanden, som så hårdt har slagit oss. Farväl, farväl! Din myklige ar.