Aftonbladet – 12 juli 1867, sida 3

ALA UDIGAUTTe äss Maximilians afrättning. Några officiella detaljer rörande Maximilians sista stunder och blodiga slut förekomma ännu icke i den utländska pressen. Deremot finner man i paristidningen Figaro en berättelse derom, hvilken uppgifves vara hemtad ur den i Qveretaro utkommande tidningen Esperanza, och hvilken vi här återgifva, ehuru det icke förefaller oss alldeles omöjligt, att den mycket dramatiska redogörelsen kan utgöra ett. prof på någon af-de spirituella Figaroredaktörernas dramatiska författareskap. Den lyder sålunda: Vi måste först gifva förklaring öfver det uppskof af 34 dagar, som förflöt mellan aximilians tillfångatagande och afrättning och hvilket i så hög grad upprörde den allmänna meningen. Den första kurir, som öfverförde underrättelsen om Maximilians tillfångatagande, inträffade föret den 19 Maj i Son Luis. Presidentens order ankommo hit den 22, och man underrättade genast kejsaren, att han skulle inställas för krigsrätt. Han protesterade skriftligen häremot. Han fordrade att blifva dömd af notabelförsamlingen, hv:lken kallat honom till tronen. Man uppsköt rättegången och sände till presidenten kejsarens bref jemte de i beslag tagna papperen. Svaret inträffade först den 30 Maj. Det innefattade en vägran, grundad derpå, att notabelförsamlingen icke blifvit sammankallad af republikens chef. Presidenten erbjöd kejsaren lifvet, om han ville aflägga ed på att aldrig mera beträda Mexikos jord och med denna för: klaring underteckna sin tronafsägelse. Maximilian antog utan tvekan muatligen dessa vilkor, dock med det tillägg, att de officerare och soldater, hvilka varit med honom, skulle frigifvas. Castillos och Avellanos öde var honom då icke bekant. Man beviljade äfven denna begäran, men den blef i alla fall anledning till nya underhandlingar, hvilka ej förde till något resultat. Krigsrätten sammanträdde hemligt den 11 Juni under general Coronas presidium och med generalerna Escobedo, Martinez, Ruiz, Negrete och två öfverstar såsom bisittare. De tre anklagade infördes för domstolen. Maximilian undanbad sig biträde af en advokat; Mejiå och Miramon utvalde en åt sig båda. Vi kunna icke meddela några detaljer från förhöret, som endast varade en kort stund. Domen återkom från presidenten först den 18 på morgonen, vederbörligen undertecknad. De fångne underrättades genast härom. De visade sig icke det ringaste förvånade, ty man hade redan för dem omtalat de öfriges öde. Maximilian inskränkte sig till att begära, att man skulle låta dem vara tillsammans till sista stunden, hvilket ock beviljades. Man fördel dem till det fordna klostret, som tjenat fransmännen till sjukhus. Altaret — det. var dödskapellet — uppställdes längst in il. fängelset, vakterna erhöllo befallning attl skjuta hvar och en, som kom in eller gick ut utan kapten Gonzales tillstånd; för öfrigt släppte man ingen annan in än abbe Fischer, Maximilians kaplan och biktfader. Något sednare kom biskopen i Queretaro för att erbjuda sin tjenst, hvilket fångarne äfven efter en kort rådplägning sins emellan antogo. Natten förflöt under samtal; de biktade. Miramon led mycket af sitt sår vid ögat, som han afkylde med vatten. Mejiå sjönk i djup sömn. Maximilian begärde bläck och papper. Han skref två bref; det ena (på tyska) till sin mor, erkehertiginnan Sofie, det andra till sin gemål. Han lemnade dem båda till biskopen, med begäran att han skulle låta befordra dem enligt deras adresser. Han inlade i hvardera en lock af sitt hår, som hustrun till en af fångvaktarne hjelpte honom afklippa, kysste dem och inlade dem i kuverten. Framåt kl. 4 begärde Maximilian att få höra messan, hvilken lästes af biskopen; man väckte Mejiå, och alla tre togo nattvarden. Efter messan qvarlåg Maximilian länge i knäböjande ställning på golfvet. Han dolde ansigtet i sina händer; man vet icke om han grät eller bad. Miramon var blek och nedslagen. Mejiå deremot hänryckt: man måste ihågkomma att han var indian och att det sålunda af honom ansågs för en ära att dö tillsammans med sin herre. Då klockan slog 7, hördes musik från processioven och kapten Gonzales inträdde med ögonbindlarne. Miramon lät förbinda sina ögon utan ringaste rörelse; Mejiå åter vägrade, men då kaptenen sökte bryta hans motstånd, yttrade biskopen några ord sakta till generalen, hvarpå han lät sina ögon förbindas. Maximilian nekade bestämdt att underkasta ig något dylikt. Gonzales tvekade ett ögonolick, gjorde derpå honnör för honom och tällde sig i spetsen för eskorten. Tåget atte sig i rörelse. Betäckningen utgjordes f en sqvadron lancierer, derefter kom muiken, som spelade en sorgmarsch, En baaljon infanteri bildade hai längst den väg, å hvilken tåget skulle framgå. Då man framkom till stora lasarettsporten, ade Mejiå med hög röst till Maximilian: Sire, gif oss för sista gången ett exempel å edert ädla mod; vi följa ere majestäts teg. I detta ögonblick tågade en procession af ranciskanermunkar förbi; de båda första uro krucifixet och vigvattnet, de öfriga vaxjus. Hvar och en af de tre likkistorna bars f fyra indianer; derefter buros de tre svarta