Aftonbladet – 12 juli 1867, sida 3

på ett konstladt sätt inlärda ofta endast -tanklösheten tjenande och ganska smaklöst använda bibelspråk samt öfversätta bibeln på nutidens språk. Så skönt och effektfullt Italet ofta kan blifva, då en bild ur det gamla förbundets sublima poesi, eller ett kort, kärnfullt uttryck ur nya testamentet infläItas i det språk, på hvilket vi uttrycka våra tankar, i lika hög grad förlorar det bibliska uttrycket behag och kraft genom att Jalltför otta och utan urskilning användas; Idet öfvergår då till en andlös och tröttande I form, till ett lappverk utan sammanhang. Men ej blott till sjelfva det språkliga uttryckssättet, äfven till predikans hela inre byggnad, hennes delar och gruppering bör Iden fordran utsträckas, att predikan bör hållas i öfverensstämmelse med samtidens anda. Huru mycken gammal besvärlig Ischematism bör ej just här kastas öfverbord! Huru mycken stel omständlighet i iadelningen, i dess uttryckliga och uppreade angifvande! Huru mycken abstrakt ogik i särskiljandet mellan grund och följd, mellan väsen och verkan o. s. v.! Huru många öfverflödiga bevis med användande af tunga maskinerier på framställningen af saker som förstås alldeles af sig sjelfva! Huru många skendemonstrationer utan verkliga inre framsteg! Jag vet väl, att denna gamla homiletiska apparat af mönsterpredikosamlingar på många ställen numera blifvit bortlagd, och isynnerhet Schleiermacher har den stora förtjensten att hafva bortkastat allt det fåfänga etikettspråket, samt att i stället för det tomma logiska schemat hafva infört den enkla, ur sakens egen natur följande indelningen, i stället för det yttre demonstrerandet, den inre utvecklingen; — men dock förefaller det, som om skolmästeriet vore odödligt, som om, åtminstone i vissa trakter af Tyskland, man oupphörligt på nytt återvände till denna kriaform för predikan. Jag har utdelat mycket tadel, många bestraffningar, uppställt höga fordringar, förkunnat djupgående ombildnin ar; — den frågan ligger ganska nära tillhands: med hvad rätt? Tilltror jag måhända mig sjelf att uppfylla alla dessa fordringar? Nej, helt visst icke. Jag har talat så och känt mig manad och starkare än mången annan blifvit genomträngd af känslan af predikans vanmart och sjunkna tillstånd i våra dagar. Derframför mig den väg, vi hafva att beträda för att en förändring till det bättre må inträffa! Jag har nu, om ock med tvekan, sjelf gjort det första steget på denna väg. ag öfvervann all fruktan, emedan det låg mig om hjertat att visa att detta steg kunde, ja, mäste göras. Det låg mig om hjertat förnämligast för den unga teologiska generationens skull, de studerande och nybörjande predikanter, hvilka irra omkring utan vägvisare, och hvilka blifvit uppfostrade i der gamla vantron, att endast från kyrklighetens, d. v. 8. från den förflutna tidens ståndpunkt kan predikas med framgång. De känna väl alla nu att en ny tid är i antågande, att ett friskare luftdrag börjat fläkta; men huru skulle de väl vara i stånd att leta sig fram genom vår teologis förvirrande labyrint, sådan den för närvarande är beskaffad? Se vi på våra teologiska fakulteter och konsistorier, på de af den hänsynslöst framåtträngande reaktionen väl begagnade sistförflutna tjugu ären, på bemödandet att nedhålla och utplåna allt fritt vetenskapligt sträfvande, på det allmänna förakt, som träffat det teologiska studiet och den dermed sammanhängande talanglösheten hos dem, som under de senare decennierna egnat sig åt detta studium; — så kunna vi väl gripas af hopplöshet, ty nära nog omöjligt synes det, att äfven under förutsätning af den bästa vilja hos de makthafvande i staten, följderna at det långvariga missbruket åter kunna afhjelpas, nytt lif uppväckas ur detta förruttnelsens tillstånd. Men det oaktadt böra vi ej misströsta. Den mäktige och pånyttfödande anden, som aldrig öfvergifvit sin kyrka, skall äfven på nytt tilllifvet uppväcka dessa de dödas ben, framkalla nya vittnen om sin herrlighet, skicka nya arbetare i sin vingård. Må vi blott villigt ställa oss i hans tjenst och modigt beträda den väg, som han för oss utvisar!? Dessa manliga och behjertansvärda ord af den nyaste teologiens utmärkta historieskrifvare ega, såsom vii det föregående sökt visa, 1 flerfaldigt afseende sin tillämplighet äfven på vårt lands kyrkliga förhållanden. Äfven hos oss har behofvet af en reaktion mot den kyrkliga reaktionen med stigande styrka börjat göra sig gällande; hos det öfvervägande stora flertalet af de bildade äfven i vårt land finnes utan tvifvel en bestämd äåstundan efter en högre uppfattning af kristendomen, än den ortodoxa bokstafslärans, efter en. sannare tro, än den presterliga vantron. Om de kraftiga åtgöranden, hvarmed man i det protestantiska utlandet sökt tillmöteskomma detta ifrågavarande tidshehof, för att sålunda bereda vägen för en lycklig lösning af samtidens religiösa fråga, derom skola vi framdeles meddela våra läsare närmare underrättelser. Ewocelsior. DANMARE. jemte trodde jag mig fullkomligt klart sej att tala så emedan jag måhända djupare