Aftonbladet – 12 juli 1867, sida 3

tt lls t I RN et fem förvirrande och oroande ställa sig i vägen I för den inre fromheten. Det fordras ett un) I danrödjande af judekristendomen med dess I åtrå efter underverk, dess förgudande af bokmed religionen. Dertill fordras vidare ett i som tillhöra den gamla läran om synden Iningen blir ännu svårare, och som endast I känslighet, den frågan nemligen: hvilken rätt Isom jag oändligt ofta förelagt mig, ej blott Ilugn kommer att störas genom de frågor CV SFRSERUTSESSILI: OAK SEM LG IEEE f SILL ACHE igen och se helst att de kunna stanna här. RRENO I samtidens rellglösa fråga. IV. (Slut från onsdagsbl.) Det är detta, som vi förstå med uttryc ket: ?kristendomens öfversättande på nutidens tungomål. Dertill fordras framtör allt en öppen blick för allt som är lefvande och sannt i nutidens fromma rörelser och behof, ett kärleksfullt anknytande till alla fröen af det gudomliga, till alla högre och ädlare drifter, de må höra till hvilket som helst af det andliga lifvets områden, ett sammanbindande af allt det menskligt ädla och goda stilla undanrödjande af det förflutnas grushögar, ett varsamt aflägsnande af det, som verkligen öfverlefvat sig sjelf, som är endast ett yttre, och som derföre blott kan stafven, dess småaktiga och trängbröstade uppfattning af uppenbarelsen; ett aflägsnande af alla de andliga hårdheter och råa former, och nåden och den ställföreträdande försovingen, o. s. v. Jag,vet väl, att det är en fråga, som redan i teorien ej är så lätt att besvara, och som vid den praktiska tillämpkan lösas genom sedlig och pedagogisk finhar kritiken på predikstolen? Detta är en fråga i allmänhet, utan äfven vid hvarje särskildt fall. Att helt och hållet bannlysa kritiken från predikstolen, i det man helt enkelt påstår att det här blott är fråga om uppbyggelse, är helt säkert en ensidighet. Genom att blott vinnlägga sig om att framkalla den andäktiga stämningen, att qvarhålla sinnena i ett ostördt Juon, bar man sannerligen ej vunnit allt. Dessutom är det visst, att detta och tvifvel som uppstå hos hvarje tänkande menniska, och hvilka utifrån i vår reflexionsrika tid finna en mångfaldig näring genom lektyr och umgängeslif. Och sålunda inträder då för predikanten den uppgiften att öfvervinna dessa tvifvel, att skilja det väsentliga från det oväsentliga, att försona förståndet och hjertat. Det gifves visserlidana bland qvinnorna — som afvisa hvarje försök att oroa deras meningar i religiösa ämnen, som ej framför allt äro angelägna derföre gerna qvarstå vid det de en gång finna sig bäst belåtna, då allt som tyder på strid och tvifvel, undandöljes, kringgås och förtiges. Dessa äro de konventionella naturerna. Huruvida deras fromhet är af äkta slag, huruvida den står dem bi ilifvets pröfningar, kan med skäl sättas i fråga. Visst gen naturer — och talrikast finner man såom att finna sanningen, utan endast om attl: fortfarande få ega ett ostördt lugn, och hvilka l: blifvit vana vid att omfatta, alldenstund del: är emellertid, att viljans kraft och säkerhet växer med insigtens klarhet; visst är vidare, att endast den tro står fast, som ej blott är en kyrkotro, utån som äfven blifvit vår tro vär andliga egendom, och som vi tillegnat oss med alla våra själsförmögenheter således äfven med vårt vetande. Jag medgifver gerna att stillatigandet ofta äfven är ett sätt att tala, och många af våra gamla föråldrade dogmatiska löreställningar låta sig måhända utan svårighet tigas till döds; men ett sådant ignorerande af de ifrågavarande dogmerna är dock ej för alla inträffande fall tillräckligt; mycken oklarhet och ett bedrägligt töcken kommer då att qvarstå; det rätta, friska och glädtiga sanningssinnet som ensamt förmär gifva predikanten hans makt öfver åhörarnes själar, går då förloradt. Och ligger då ej verkligen på vissa ställen af vår väg gruset hopadt i så väldiga högar, att vi måste undanrödja detsamma för att kunna fortsätta vår väg framåt? Är det ej ett djupt kändt behof hos alla efter sanning åstundande själar, att den prestman, som till sin församlings bästa bör hafva genomarbetat hela det vetenskapliga arbetet, ej undanhåller sina åhörare frukterna af detta arbete — utan att han tvärtom så enkelt, klart och kort som möjligt hjelper dem öfver de motsägelser och svärigheter, hvilka de ej sjelfva förmå öfvervinna och hvilka dock oupphörligt på nytt försätta dem i oro och äneslan? Så ovedersägligt sannt allt detta är, så visst är det dock å anöra sidan, att kritiken på predikstolen får öfvas endast med den största försigtighet, med sannt kristlig vishet och kärlek. Och försåvidt här öfverhufvud allmänna reglor kunna uppställas, bör det gälla såsom grundsats, att kritiken aldrig fär vara ejelfändamål, utan alltid endast medel, att den aldrig får vara herrskande, utan alliid endast tjenande. Dermed sammanhänger nödvändigt, att kritiken på predikstolen aldrig får uppträda med vetenskaplig sjelftillräcklighet och utförlighet, utan i deu enklaste, kortaste, anspråkslösaste form, vidare att mnegationen alltid bör utgöra öfvergången till en ny position, till ett fulare och klarare utarbetande af den äkta kristna sanningen. Deruti består det sanna iden ofvannämnda fordran på predikans uppbygglighet, att intrycket af hvarje predikan väsentligen bör vara ett positivt uppbyggande och försonande, att hvarje tviflets missljud bör upplösa sig till en kristlig harmoni. Och der, hvarest en sedlig finkänslighet råder, skall äfven af sig sjelf det behofvet göra sig gällande, att ju mera obetingadt man låtit kritiken uttala sig, med desto större värma och hänförelse framhålla det äkta och varaktigt bestående. Men ej endast till sitt innehåll, äfven i afseende på formen bör predikan vara en predikan ur samtiden. Hon bör derföre uttrycka sig på samtidens språk. Att hon hittills så föga gjort detta, försmående det språk, på hvilket samtiden uttrycker sina tankar och känslor, försakande de verksammaste medlen att ioverka på öfvertygelsen och bjertat; — att hon talat ep förgängen tids tungomål utgörande en brokig och smaklös blandning af det bibliska och det kyrkliga, detta är en af grunderna till heones närvarande förfall. Och kan man väl förundra sig häröfver? Kunna vi väl lefva oss tillbaka i den förflutna tiden och i dess uttryckssätt? Kunna vi väl på ett varmt mm LL lbanalbtarofnllt sätt nttala vårt evet dinMM Am mMHMmE, mA CO