Aftonbladet – 12 juli 1867, sida 2

I oa oo AA AA Rn an, som städse handlat på grund af sin vertygelse och hvars militära bana alltid rit utmärkt för humanitet.? Dessa officere blefvo på Maximilians befallning skjutna, ch samma öde drabbade derefter flera undra tillfångatagna officerare och soldater, llhörande republikens arme. Vi meddela är efter den ansedda engelska tidningen aily News tvenne bref, skrifna af generarna Arteaga och Salazar kort före deras rättning. Brefven innehålla visserligen till örsta delen endast hjerteutgjutelser af ren rivat beskaffenhet, såsom naturligt är uner dylika förhållanden, men de bära inre ittnesbörd om de mäns karakter och sinesstämning, hvilka skrifvit dem, och förjena derför att fullständigt återgifvas. Uruapan den 20 Okt. 1865. Min tillbedda moder: Jag blef den 13 dennes lfångatagen af de kejserliga trupperna och skall morgon skjutas. Jag ber dig, moder, förlåt nig alla de lidanden Jag förorsakat dig under en tid jag mot din vilja egnat mig åt den miitära banan. Moder, i trots af all sparsamhet ch alla ansträngningar att hijelpa dig voro de enningmedel jag skickade dig sistlidne April de nda jag egde, men Gud är med dig, och Han an skall icke låta dig eller min syster Trinidad mkomma i elände. Jag har icke förut velat mtala för dig min broder Luis död, emedan ag fruktade att du skulle dö af sors; han dog fuxpan i staten Jalisco omkring den 1 sistl. anuari. Moder, jag efterlemnar ingenting anat än ett fläckfritt namn, ty jag har aldrig utträckt handen efter andras tillhörigheter, och ag är öfvertygad att Gud skall förlåta mina synler och upptaga mig i sin herrlighet. Jag dör om kristen och bjuder er nu alla farväl — dig ch Dolores och hela familjen, såsom din lydige on Jose Maria Arteaga. Till Donna Apolonia Magalanes de Arteaga, guas Calientes. Det andra brefvet, från general Salazar ill hans moder, har följande lydelse: Uruapan den 20 Oktober 1865. Älskade moder! Klockan är 7 på aftonen, och ust nu hafva general Arteaga, öfverste Villa Jomez, tre andra regementsofficerare och jag jelf blifvit dömda till döden. Mitt samvete är ugnt. Jag går till grafven vid 33 års ålder utan n fläck på min militära bana eller på mitt amn. Gråt icke, moder, utan trösta dig, ty det nda brott din son begått är att han försvarat n helig sak — sitt lands oberoende. För detta kall jag nu bli skjuten. Jag har inga penninsar, ty jag har icke kunnat hopspara något: jag emnar dig utan någon förmögenhet, men Gud kall hjelpa dig och mina barn, som äro stolta sfver att bära mitt namn. Led mina barn och mina bröder på ärans stig, ty schavotten kastar ngen skam på redliga mäns namn. Farväl, älskade moder! Från grafven skall jag emottaga lin välsignelse. Omfamna för mig min gode oncel Louis samt Tecla, Lupe, Isabel, Carlos, Carmelita, Clolita och Manuelita; öfverbringa dem nånga kyssar och farväl ur mitt hjertas innersta. Många välsignelser till mina onklar, anter, kusiner och alla uppriktiga vänner, och ;mottag sjelf det sista farväl från din lydige, rogne son, som älskar dig innerligt, Carlos Salazar. P. S. Om landets ställning skulle förändras — och det är ju möjligt — så önskar jag att nitt stoft må få hvila bredvid mina barn i eder stad. Må våra läsare ännu en gång erinra sig, att dessa officerare befunno sig på sitt eget fosterlands jord, att de voro uppfostrade under de iastitutioner, som de försvarade, att de från ungdomen tillhört den armö6, i hvars leder de tjenade, att de svurit trohet åt dess fana, att de voro af nationalkänsla och pligt förbundne att tjena den sak, hvars martyrer de blefvo, lika visst som det är hvarje svensk mans pligt att i nödens stund stå fast vid sitt lands sak mot ex utländsk inkräktare: erinrande oss å andra sidan, att Maximilian var en främling, en äfventyrare och docka i handen på en annan äfventyrare, med en låuad. arm6 af fransmän och en köpt armå af österrikare, belgier och egyptier, förstärkt af landsförrädiske mexikaner, och saken står i sin rätta belysning. Maximilian är att beklaga, men ej så mycket för det slutliga öde, som drabbade honom, hvilket var välförtjent, om nåsonsin en dödsdom varit det; utan för detta blodiga och i grym verkställighet gångna dekret, som för alltid skulle kasta en svart skugga på hans minne, såvida man ej ville. stanna vid den försonande tanke, att hans ufrättning i någon mån godtgjort hvad ham felat. Till ofvanstående dokumenter förtjenar att fogas följande skrifvelse, adresserad till Maximilian sjelf från ett par hundra af hans belgiska officerare och soldater, hvilka lå befunno sig som krigsfångar i republikanernas händer. . Tacambazo den 23 Oktober 1865. Sire! Med fasa och afsky hafva vi hört omalas det dåd, som blifvit begånget af kejserlige sfversten Mendeza, i det han, med förakt för alla mensklighetens och krigets lagar, låtit afätta ett antal af honom tillfångatagna officeare, tillhörande den liberala armån. I alla civiiserade länder respektera officerare sina krigsångar. Den liberala armån — hvilken ni behasar förvägra namnet armå — visar för dessa lasar en större aktning än anförarne för edra trupPer, ty vi, som äro krigsfångar, bemötas väl af illa från generalerna till de simple soldaterna. Voro vi icke i händerna på en sannt liberal ruppstyrka, skulle öfverste Mendez handling ramkalla öfver oss en blodig vedergällning. Vi belgier, som kommo till Mexiko endast och allenast för att vara en lifvakt åt vår prinsessa, men om ni tvungit att kämpa mot frisinnade princier, som äro desamme som våra egna, kunde rafva fått med vårt blod försona det brott, som lenne öfverste Mendez, en förrädare mot sitt. and, har begått. Vi hoppas, sire, att denna: parbariska handling ej skall förblifva ostraffad, ch att ni vill tillse, det de lagar, som existera land alla civiliserade folk, må hållas i helgd. Vi hjotestera högtidligt mot denna ovärdiga iandling och uttala tillika det hopp, att det beliska namnet ej mycket längre skall fortfara att ara inblandadt i detta orättfärdiga krig. Breuer, Guyot, Flachat, Van Hollenbeck och tvåhundra andra. Hvar och en, som icke är alldeles förvilad till sina rättsbegrepp eller som ickeomattar den äsigt, att furstliga personer äro vöjda öfver mensklighetens lagar och ostrafadt må göra hvad de behaga, torde säleles instämma med den ofvanför citerade ngelska tidningen, som yttrar: ?Ingen mexikansk chef af indianskt blod an öfverträff, de grymheter, som blifvit, egångra på befallning af denne kristrie as utaf den förnämsta familjen i Garnla Verlden. Maximilians dekret utfärdades callblodigt som ett politiskt mått och steg. Då han som utländsk inkräktare begaf sig ill Mexiko, måste han hafva väntat mottånd från landets befolkning och borde vafva förberedt sig på att möta det i en örnuftig och mensklig anda. Att behandla letta motstånd som en dödsvärd förbrytelse ar ett brott emot naturen sjelf. Man må afva önskat, att hans fiender hade kunnat öja sir till den sublima ståndpunkt. nå