Aftonbladet – 12 juli 1867, sida 2

STOCKHOLM den 12 Juli. å unnu en gång frågan om dödsstraffet. ut Afven i Nord-Tyskland synes denna stora umanitetsfråga komma på dagordningen. l tt af de sednast hitkomna n:r af Kölni-!, che Zeitung innehåller derom en ledandelp rtikel af följande lydelse: Då vi tid efter annan påpeka diskussionen 7; m dödsstraffets afskaffande, sker det viserligen ej i den tron att kunnna lemna nåbb ot betydande bidrag till de argumenter,,., om vetenskåpens och praktikens koryfeer ua jort gällande mot en straffart, från hvilken e, olkens sympatier och rättskänsla mer ochl7 ner vända sig bort. Men i detta fall kom-l 1, ner man ej till målet med blott den vetenhå kapliga öfvertygelsen och folkmedvetandets to ättsinstinkt. I så många lagstiftningar eger, etta yttersta straffmedel ännu bestånd, och 3 varje ögonbiick se vi statens högsta myn-4q ligheter bragta i förlägenhet genom den fråsan, om i ett visst enskildt fall lagen skall d illämpas eller, i form af benådning, kringsäs. Frågan gäller således att, genom lag-1, tiftningens verksamhet, undanrödja dennaj. traffart, der den ännu består, och ersätta : len genom rationella, regelbundet tillämp-; iga straffmedel. Och sålunda är det en ligt och rätt för alla de kretsar, som medelbart eller omedelbart taga del i lagstiftningen, att göra sig bekanta med frägans ställning i hvarje ögonblick. Här har detlg ena folket att lära af det andra, och pres-l( sen gör blott sin skyldighet, nä: den förmedlar utbytet af åsigter och antecknar de tramsteg, hvilka striden mot dödsstraffet tid efter annan har att uppvisa. Då vi sednast talade om detta ämne, hade just deputeraden v. Stauffenberg i baierska kammaren inlemnat ett förslag om afskaffande af dödsstraffet såsom civilt straff. Efter en ganska grundlig diskussion, för bvilken ett förträffligt betänkande af deputeraden Behringer låg till grund, förklarade sig kammaren den 22 Maj detta år, mot en obetydlig minoritet (eller med 87 röster mot 44), för upphäfvande af detta straff. medel, hvilket, såsom under debatten framhölls, äfven i Baiern föranledt en mängd af svårigheter och felgrepp i rättsskipningen. I en berättelse om debatten, som ligger framför oss, betonas att, med ett undantag, kammarens samtlige jurister, utan någon af politisk partifärg beroende åtskilnad, förklarade sig för dödsstraffets afskaffande, liksom att referenten för den nya strafflagen af 1861, nuvarande ministerialrådet Weiss, afgaf sin röst mot detta straff. Det vill synas, som skulle frågan ej ha sxommit under behandling i baierska första kammaren, men ingen lärer misskänna vigten af ett beslut, som fattats i den näst största tyska statens folkrepresentation och efter hvilket det nu rentaf förefaller omöjligt att vidare exeqvera en dödsdom i Baiern. Men äfven för de andra tyska staterna skall denna tilldragelse ha till följd, att det blir mycket svårt att med godt samvete och full öfvertygelse tililämpa ett irreparabelt straff, som ett tyskt land med fem millioner inbyggare tror sig utan skada för en god rättsskipning kunna undvara. Vi måste verkligen önska, att isynnerhet preussiska folkrepresentationen sätter denna fråga på dagordningen. Ju förr det nuvarande olidliga mellantillståndet, hvarunder utförandet af en dödsdom måste för den utanför stående se ut såsom tt den blotta slumpens utslag, dess bättre. För ögonblicket ha vi ej till hands bevisen för, hur sällan ett ådömdt dödsstraff verkställts inom preussiska monarkiens nuvarande område, men vi veta att år 1862 trettiosju, 1863 trettioåtta, 1864 fyratioen, 1865 trettiosju anklagade i Preussen dömts till döden. Vi bedja läsaren att draga sig till minnes de få fall, då en dödsdom verkligen utförts, och dermed jemföra hela antalet, 153, fällda dödsdomar. Visserlizen ha vi nyss öfverraskats af den underrättelsen, att inom två dagar fem dödsdomar lika plötsligt verkställts, som eljest i de flesta fall afgörandet öfver lif och död, och följaktligen dödsångesten, dragits ut på tiden öfver ett år, i tvenne fall till och med i fulla två år. Vi tro att detta slags straffexekution näppeligen förskaffat dödsstraffet några nya anhängare. En och annan torde det förundra, att antalet årligen begångna, af lagen med dödsstraff belagda brott förblir så lika och företer så obetydliga förändringar. Detta är ej vågon slumpens lek för de anförda åren, utan deri röjer sig en af dessa den moraliska verldens hemlighetsfulla litslagar, hvilka ej just behöfva göra menniskorna till fatalister, men väl äro egnade att betänkligt rubba tron på vissa straffs specifikt kurativa kraft. Kommer man under den närmaste framtiden att lägga handen vid en gemensam tysk strafflagstiftning, så är det ej tvifvel underkastadt, att dödsstraffet ganska raskt skall försvinna äfven ur lagböckernas paragrafer. FEn straffart, som en liten minoritet ännu behagar anse för nödvändig, medan nationens stora flertal och dess lagliga representanter äro öfvertygade om dess umbärlighet, kan ej hädanefter finna plats i en tysk riksstrafflag. Men vi önska emellertid, att man ej behöfde afbida detta glädjande enhetsverk, och att Preussen föreginge de öfriga ännu tvekande staterna på den väg, som baierska kammaren så beslutsamt beträdt. Af icke-tyska stater ha under de sista månaderna Holland, Portugal och Sverge sysselsatt sig med frågan om dödsstraffets upphäfvande, och de sednaste underrättelserna härom lemna knappt något tvifvel öfrigt, att lagförslag om detta straffs afskaffande komma att framläggas under den allra närmaste framtiden och vinna vederbörande lagstiftningsmyndigheters bifall. I sistnämnda land förklarade sig andra kammaren den 15 April detta år med 103 röster mot 53 för afskaffandet, i första kammaren föil förslaget med blott 1 rösts mejoritet (39 mot 38). Derjemte förtjenar anmärkas, att i dessa tre länder, hvilkas sociala och kulturförhållanden i så många afseenden äro väsentligt skiljaktiga, öfvertygelsen om, yrkardet att dödsstraffet må afskaffas, nästan samtidigt gjort sig gällande hos de bestämmande personerna och samhällskretsarne. ) Så olika än kulturstaterna må vara sins emellan, öfverallt känner dock den moderna staten mer och mer, att den ej vidare be: höfver eller bör behöfva denna råa straffart från medeltiden. Sm Br mo RR At 0 ÖA SR DA Aa nm ee