Aftonbladet – 8 juli 1867, sida 3

TA UMRISL SIUVI OM VURTA SIDLG UH SLIT ANUT i kåren, franska akademien, marskalkarne etc. Midtemot ha de främmande makternas kommissioner sina platser. Låt oss nu gå dit, ty det är tid att lemna gångvägen fri åt exposanterna; som ännu döljas bakom en vägg af blommor i ena ändan af salen. Här , Igå vi förbi musikläktaren, som upptages a! tolf hundra artister och amatörer. På de t främsta bänkarne sitta sångerskorna, alla i I hvita drägter. Klockan är half tu och orkestern spelar upp en marsch. Exposanterna tåga nedför en trappa och begifva sig gångvägen framåt, för att intaga sina platser, hvar och en grupp kring sin trofe. Hvarje grupp har .Isitt banr, med en gyllene inskrift, som antgifver gruppens nummer och namn. .I De två timmar vi redan varit här ha flytt Isom två minuter. BStunden är inne då kejI saren skall komma och öppna ceremonien. .Hofdamerna och staben hafva intagit sina platser bakom de furstliga stolarne, och ceremonimästaren har gått ut för att ledsaga högheterna in på estraden. Der äro de nu i hela sin glans! Napoleon träder först fram och helsar publiken. Lefve kejsaren! skalIlar det gehom salen, men icke med den efcl lekt man kunde väntat sig af en så stor Isamling menniskor. Sådana der helsningar I böra arrangeras, om allt skall gå efter önskan. Kejsarinnan och kejserlige prinsen emottagas med rop oeh applåder, och till och med sultan helsas af nägra röster som skrika: lefve sultan! I Inom några ögonblick är fursteraden ordnad. Kejsaren har på höger sida AbdulAziz och till venster kejsarinnan. Bland de öfriga märka vi kronprinsarne af England och Preussen, prins Napoleon, sultanens söner, konungen af Egypten och en samling italienska och tyska prinsar och prinsessor, till ett åntal af öfver tjugu. Den enklaste af dem alla är sultanen. En helt svart uniform med några guldbroderier på ärmarne, Ise der den österländska prakt Abdul-Aziz utvecklar. Till utseendet liknar han en he: derlig småstadsborgare. Rossinis hymn klingar genom hvalfvet, men få äro de som höra på, ty alla vilja meddela grannarne sina tankar och anmärkningar om furstarnes hållning och kostymer. En dam bakom oss har observerat att ful: hen ska prinsarne deremot obro:tsligt följt den franska etiketten. Den ryktbare maöstrons musik går från piano öfver till forte-fortissimo, liksom för att tilltvinga sig åhörare. Hymnen är både storartad och melo jiös, Pmen slutet stöter på det löjliga. I programmet heter det: Allmänt rop af lefve kejsaren! Kanonerna dåna, klockorna ringa, trummorna hvirfla! Det är ett buller som skulle spräcka örhinnorna om icke lokalen vore så stor. Intrycket blir allt utom högtidligt. Alla -menniskor skratta och till och med den allvarsamme kejsaren måste småle. AbdulAziz skrufvade på sin fez och såg förvånad ut. Nu stiger Rouher fram och läser upp rapöfver expositionen. Men knappt här an börjat förr än han a brytes af ett oväsen på en af amfiteatrarne. Några nyfikna ha stigit upp för att se bättre, och de som hafva sina platser bakom skrika med full hals: sitt ner! Rouher måste tiga och ropen: sitt ner! vexla en stund om med byssvingar och ropen: var tyst! Sultanen skrufvar åter på sin fez och ser ännu mer förvånad ut. Han känner icke Parisarnes sätt att vara. Åndtligen får ministern ordet igen och slutar sin rapport. Straxt derpå stiger kejsaren upp för att tala, men också han afbrytes af stoj och oväsen, och sultanens förvåning stiger till sin höjd. Starka byssningar återföra dock snart de oroliga till tystbad, och kejsaren läser upp sitt tal med hög och klar rögt. Han talar om att det nu är tolf år sedan han första gången utdelade priser åt en täflande verld ochatt tiden sedan dess gått störa steg framåt mot det mål, som man närmar sig allt mer, men som man aldrig skall binna. Han gläder sig öfver utställningens framgåvg och telar om Frankrikes lycka, storhet och frihet. Han ber främlingarne hemföra en rättvis opinion om landet och ber dem vara öfvertygade om fransmännens aktning och sympati för alla nationer, och om deras upp: riktiga önskan att få lefva i fred med hela verlden. Slutligen tackar han i sitt och prinsens namn den kejserliga kommissionen, och ändar sitt tal med några af dessa fraser som man alltid återfioner iden furstliga taven är utan handskar, men att de turki-: kh ch om 2 JV Åå OM KA An JK nn NA förr vr HH or 4 Br AH 00 vältaligheteo. Nu börjas prisutdelningen och den ena li gruppen tågar fram efter den andra med sina fanor i spetsen. De som erhålla hedersmedaljer, ordnar och gnldmedeljer, 23 sjelfva uppför trappan och emottaga priset af kejsarens hand. Hvar och en af dem erhåller på samma gång ett småleende af kejsarinnan och en och annan får till och med en handtryckning (missförstå icke ordet) af kejsaren och några nådiga ord. Publiken lyssnar till de uppropade namnen, och mången af pristogarne helsas med starka applåder. Då Lesseps, Suezkanalens skapare, går uppför trappan till tronen skalla bravoropen starkast. Vill ni veta namnen på pristagarne så är det bäst att söka dem i de officiella berättelserna, ty i ett bref skulle de taga alltför stort rum. Samma råd åt dem som önska oärmare studera kejsarens tal. i Efter en timma äro de olika grupperna åter på sina platser, och den kejserliga kor tegen stiger ned för trappan, för att göra ronden kring lokalen. Musiken börjar och de höga personerna promenera ssk a framå!, med sultanen, kejsaren och kejsarinnan i spetsen. Prinsarne bjuda prinsessorna armen, men sultanen gör iogen min af att vilja visa kejsarinnan samma ertighet, Samma dam, som anmärkte att Abdul var utan handskar, suckar för andra gången örver turkens obelefvenhet. Men det är obilligt begärdt att en sultan skall kunna föra sig som en Parisare. Det är icke allenast första gången Abdul är ute och reser, utan det är första ången en sul tan lemnat sitt rike för att göra en visit i vesterlandet. Det är ju ett ganska vackert steg framåt af Abdul! att blott ega en hu s!ru, Skulle vågon af hans företrädare kom mit hit, så hade troligen en hel seralj kommit med. Var derför litet mildare mot den stackars turken! Det är internationel musik som utföres under promenaden. Franska folksöngen efterföljes af den engelska, och så kommer den ryska, Plötsligt höres en kör ur ett af Händels orataärier ach dernå fölier en marseh