Aftonbladet – 8 juli 1867, sida 3

— Kristina Nilsson. Times yttrar med anlednin; af hennes uppträdande i op ran Möirtha följande: Vi kunna mycket väl inse, hvarför fröken Kristina Nilsson) såsom det berättas, i Paris så ofta spelade Martha i den välbekanta Flotowska operan. En rnmera ladylike, behagfull och tjusande uppenbarelse har sällan blifvit skådad. Något litet mera lif här och der skulle vara önskligt, synnerligast i de första scenerna, men fröken Nilsson, som synbarligen är af samma åsigt som förut m:me Bosio, vill hellre framhålla sin sköna röst så fördelaktigt som möjligt och har, ehuru en i högsta grad intelligent skådespelerska, beslutat sig för att icke hänföras af dramatisk eld. Huru fullkomligt hon kan sätta sig in i andan af en roll och i en karakters betydelse, visade sig dock tydligen vid hennes an: dra och tredje uppträdande som Margaretha i Faust, och visar sig lika tydligt i så fina och sinnrika drag under hela hennesutförande aflady Henriettes roll — en roll, för hvilken naturen i hvarje afseende utrustat henne. Det finnes icke många lysande tillfällen för utveckling afröstens resurser i denna opera — en afde lättaste och ytligaste som tillhör den mest efemera delen af fransk lyrisk komedi; mea hvarhelst dessa tillfäilen gifvas, begagnar sig fröken Nilsson afdesamma med oöfverträfflig skicklighet, Att hon hänförde sina åhörare i Sommarens sista ros kan lätt faltas, och det är verkligen svårt att föreställa sig känslan i en enkel melodi mera fullkomligt uttryckt genom en röst, som eger ett behag i hvarje ton. Att hon tvingades sjunga den välbekanta melodien två gånger kan man lätt finna. Fröken Nilsson understöddes väl af m:me Trebelli som Nancy, signor Mongini som Lionel och mr Santley som Plumkett — en hvar i sin väg beundransvärd. Om inropningar och buketter behöfver ej talas.?