Aftonbladet – 5 juli 1867, sida 3

Erkebertig Maximillans arkebusering. Till Redaktören af Aftonbladet! Min herre! Ehuru jag begär plats i edert ärade blad för att försvara den å erkehertis Maximilian verkställda dödsdom, skall ni erkänna, Här ni hunnit till slötet af nedanstående rader, att jag ej tegit-ordet för att föra hämndlystnadens talan eller förfäkta.ufgjutandet af mennisköblod: Men mig har synts riktigt att ej låta den tanklösa sentimentaJitet, som offentligt och enskildt predikas f.-ån den stund, då underrättelsen om den österrikiske erkehertigens fusillering bit anlände, få ett alldeles obehindradt lopp. Man heklagar och man ogillar denna afrättning, nas raobricerar den såsom en oä: del ?hämnu?, utöfvad af de segrande mexikanska republikanerna, hvilka. man med lika mycken humanitet som — bär iSverge naturlig! — sakkännedom karakteriserar såsom idel röfvarepack?, och man uppfinner skäl och grunder, hvarför usurpatörn bort skonas, hvilka äro af den beskaffenhet att vi ej ba något annat val än att antingen betrakta dem såsom ej uppriktigt menade, eller ock allvareamt betvifla deras uppfinnares tankeförmåga. Personer, som hittills aldrig talat och verkat för dödsstraffets afskaffande, ha nu plötsligen gripits af en oväntad respekt för menviskolifvet och åberopa med värma denna ide, som vi af hela vårt bjerta gilla, till förmån för en usurpator, hvilken kallblodigt smördat menniskor i hundraoch tusental. Detta vädjande till samtidens humana sträfvanden påkallar emellertid några små anmärkningar. Åberopen gerna den humana och, vi hoppas, till slut segerrika tendens, som genomgår bemödandena för dödsstraffets afskaffande, till stöd för den största möjliga inskränkning af detta straffs ådömande och tillämpning, intilldess det blir af lagstiftning.n upphäfdt, men så länge det är ilag stadga dt, så beskyllen ej Mexikos republikaner mer, än Europas rojalister, för ?barbari?, när de tillämpa en af gällande lag ännu föresktifven straffbestämmelse. För det andra veta vi ej, att vare sig de som förfäkta dödsstraffets upphäfvande någonsin yrkat, ej heller de lagstiftningar, i hvilka denna reform är genomförd, någonsin fastställt något mer än dödsstraffets utplånande ur den allmänna lagen, medan det deremot visserligen ansetts nödvändigt att behålla detsamma i krigslagen, och det är denna sednare, som den med vapen i hand tfångne inkräktaren var underkastad. Hur litet den Jogiska otsägelsen besvärar dessa löjala advokater för en krönt äfventyrare, är redan af det föregående klart, men deras. tanklösa .nit är långt ifrån ut4ömdt med det argument, vi;nyss granskat. På samma gång de vädja till strafflagen: — väl stt märka: ej den lag, som i detta fall skulle tillämpas, uten en annan lag, och dennaej i sitt nutida. skick, utan i det reformerade, som vi hoppas att framtiden skall gifva den — i sammå andedrag tala de om domen öfver usurpatörir såsom om en af segrarne utöfvad hämnd! Hvarför då, I sentimentalismens riddare, kallen I ej alltid utöfningen afstatens straffrätt, tillämpningen av en straffbestämmelse, när den synes eder strung, för ?hämnd?? Viljan att agera sofister, dex skall ej fråckäDbas er, men förmägan: sviker tydligen, hvarje gtng den sättes på prof. Man anför också, ett usurpatorn ej var anstiftaren af de illdåd, för hvilka han bötat med lifvet, att han var ett viljelöst verktyg,