Aftonbladet – 5 juli 1867, sida 3

t Det är glöd i den taflan. Dessa eldmassor, -smältugnar och sprakande lavaströmmar, äro återgifna med så mycken värma att det börjar hetta om åskådarens kind. Men liksom Niagara och Regntiden, är Kanongjutetriet fullt af öfverdrifter. I Några af konstnärerna visa dock goda ftecken till kommande sans. Här äro några I landskapsmålare som utställt värdefulla bil;)der från nybyggena i den stora vestern. JEn genremålare har återgifvit en landtlig Iscen i Kentucky, och en annan har framIställt en ung amerikanare, som af sin älskade emottager svärdet, med hvilket han skall kämpa för unionens och frihetens sak. Midt uti galleriet se vi några skulpturlarbeten, och bland dem Lincolns byst och Jen staty af — Napoleon I. Hur en ameii-l kansk skulptör kan välja den sistnämnde Itill ämne för sitt arbete är något oförklarligt. Det kan vara nog med gamla verldens schakaler, som med viftande svansar följa lejonen i spåren. ; Förenta Staternas industriafdelning är rikhaltig, och om den också icke kan ge ett I fullt begrepp om landets vidtomfattande näl ringar, så föres man dock på god väg till kännedom om republikens resurser. Det stora maskingalleriet är fyldt af bullI rande maskiner, öfver hvilka stjernbaneret I svajar. Enligt fackmäns utsago är det enI dast här man finner några verkliga nyheter li mekanisk väg. De profana åskådarne lockas af maskiner som äro i arbete. Derforssar en vattenpump, der klyfver en ångsåg trästycken så lätt som pappersblad. Det har varit en hederssak för amerikanarne att på expositionen uppträda på ett sätt som är l värdigt uppfinningarnes land. De ha icke Iryggat tillbaka för några kostnader, och erigenom ha de också lyckats att inom utställningspalatset behålla samma höga ståndpunkt, som Amerika i verkligheten har gentemot jordens andra länder. Inne i musikgalleriet stå ett halft dussin flyglar, från Steinway i Newyork, som väckt mycken uppmärksamhet och som påstås vara de bästa pianos i verlden. Dagligen spela här de förnämsta pianister i Paris, och ibland får man till och med se uppslagna affischer, som tillkännagifva att den och den utmärkta artisten spelar den och den timman. hörare fattas icke. En amerikansk guldsmed har exponerat en hel samling små fartyg af silfver. Arbetet är väl utfördt, men hvad dessa silfverbåtar skola tjena till är svårt att förklara. Icke kan man servera mat på däcket, ty då skulle man snart trassla in gaffeln i tacklingen, som är så fullständig att icke -ett enda tåg fattas. En stor sal upptages af mineralier och profver på landets produkter. Här kunna vi följa med bomullsodlingen, från de plantor som blomma tills buskarne stå färdiga att skördas. Gå vi vidarese vi den preparerade bomullen, och ännu längre fram så har den mellan fabrikernas maskiner förvandlats till präktiga väfnader. Metaller, från guldet till jernet, visas i alla dess grader af förädling. Tobaksblad ligga uppstaplade som små torn, omgifoa af cigarrer och snusburkar. Behagas det en pris äkta Virginia så finns det. Bland finsmiden märka vi en utställning af skridskor, orh iogenstädes ha.de nått en sådan fulländning som i Amerika. En skridskoåkares hjerta klappar fortare än venligt vid åsynen af dessa spegelblanka stålskifvor, som utan remmar eller band sitta som fastvuxna vid foten. Det är helt naturligt att ett land, der man tillverkar sådana skridskor, har en konstnär så stor som Jackson Haines. I parken har Amerika ett annex, der landtbruksredskaper, jernvägsmateriel och maskiner äro utställda. Den som icke gett annat än vanliga plogar och harfvar förstår ingentiog af cessa förunderliga tingestar, som amerikanarne -begagna för att. bruka sin jord. Vanligt bondförstånd räcker icke till att fatta dem. Man måste minst vara landtbruksdirektör för att kunna rätt uppfatta deras egenskaper. Här står ett lokomotiv, som är helt och hållet ötverklädt med blank metall. När det susar fram öfver slätterna, så skulle man lätt kunna taga det för en solstråle, ty det skiner. som rödaste guld. Det enda som icke är af metall är -lokomotivförarens salong. Man kan med skäl säga salong, ty den är af mahogny och inredd med furstli elegans. En lokomotivförare är ju också på sätt och vis en furste, ty tusentals menniskolif ligga ofta i hans hand. . Från ena ändan af annexet höres ett darrande ljud. Det är Amerikas symaskiner som arbeta inför en talrik publik. Om det är maskinerna eller sömmerskörna som locka publiken är likväl svårt att förklara. Låt oss nu gå öfver Panama till Sydamerika. Här äro vi i Brasilien. Vi stå midt i en urskog, der dagen blott sparsamt tränger in genom det täta löfhvalfvet. Trädens stammar äro sammanflätade afslingerväxter och bilda ogenomträngliga väggar omkring oss. Man skulle kännt sig litet underlig till sinnes, om icke urskogen blott vore en vacker dekoration i det galleri der Brasilien exponerar sina trädslag, Den brasilianska afdelningen upptager dessutom några rum fyllda med kaffe och socker. Men som kaffet icke är färdigt att serveras, så forteätta vi färden ned till Pampas. Der sitta tre Gsuchos till häst... Deras balfvilda ansigten och bizarra kostymer göra mycken effekt. Den ena har stannat sin häst vid ett rastställe och dricker en bägare vin, som räckes honom af en flicka. Lazzon hvilar stilla på hästländen och den vilda gauchon ser helt hygglig ut i detta äögonblick. Den andra ryttaren har sin bruna tärna bakom sig på hästryggen. Den tredje spränger ensam fram öfver slätten färdig att kasta sin lazzo, som han håller öfver sitt hufvud. Dessa tre grupper äro utställda af Uraguay. Hästarne äro verkliga typer af de vilda racer, som ströfva kring på Sydamerikas slätter. Ryttarnes kostymer äro trogna, och när man går bort från Uraguays utställ-: hing kan man därför lätt mhilla sig att man! 0 Må AN fr KA bit SEA KA SE Jr fär (ÅS