Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 2

tällning än artillerieller kavallerigeneraens, kan ingalunda vara lockande för den örre. Komme en sådan förbindelse verkigen till stånd, så måste det antagas att politisk hänsyn föranledt, att man undersastat sig en uppoffring eller afstått från mera lysande förbindelser. Man skulle således svårligen kunna förklara svenska kooungahusets beredvillighet att just inlåta sig på denna förbindelse, utan att häri se ett vittnesbörd om en riktning i den svensknorska politiken, som vore allt annat än gynnsam för Danmark, och ännu mindre för en närmare förening mellan de nordiska rikena. Det är ju nemligen tydligt nog, att i åtskilliga icke alldeles inflytelselösa kretsar i vårt nabo-oech brödraland råder den vidunderliga föreställningen att i Preussen kunna skaffa sig ett värn mot Ryssland. Otvifvelaktigt sammanhänger denna föreställning å ena sidan med en exalterad fruktan för Ryssland, som svenskarne varit alltför mycket böjda att hos hvarandra underhålla, och å andra sidan med misströstan att kunna uträtta något genom egna försvarskrafter och olust att utveckla dessa på ett nationens krigiska anda och det förflutnas stolta minnen motsvarande sätt. Till och med det, de upplefde i sin omedelbara närhet år 1864, att nemligen Ryssland prisgaf Danmark åt Preussen, har ej förmätt kurera de svenska fredsvännerna för deras sjukliga hallucinationer om preussiskt beskydd mot Ryssland; de inse ej att Preussen i sådant fall skulle komma att bete sig ackurat så, som Ryssland gjorde sist; de vilja ej seatt Preussen, långt ifrån att vara Europas förpost mot en öfversvämning från östern, tvärtom är barbariets förpost och går till väga på ett fullkomligt ryskt sätt såväl i Posen som i Slesvig. Huruvida med denna stora illusion förbinder sig en annan, som skulle vara fullt lika dåraktig, våga vi ej yttra oss om — men alldeles osannolikt är det ju ej — den nemligen att man hoppas genom vänskap med Preussen uppnä att detta, när det engång tager den del af Danmark som ligger vester om Stora Belt, skall visa sig så välvilligt att låta Sverge utan uppoffringar och olägenhet taga den sjalländska ögruppen. Äfven om denna tanke nu är främmande för alla, så skulle den dock, under utveckliogen af ett intimt vänskapsförhållande till Preussen, mycket lätt af sig sjelf arbeta sig fram. Och i alla händelser skulle Sverges frieri till Preussens vänskap, vare sig det sker i form af giftermål elier på annat sätt, under nuvarande förhållanden ej kunna annat än göra ett högst obehagligt intryck på oss danskar. Vi ville derför önska, att våra välunderrättade kolleger på andra sidan Sundet mäålte vare i stönd att bestämdt förneka, att vare sig svenska konungahuset eller svenska regerin gen rör sig i denna riktning.?