Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 2

STOCKHOLM den 4 Juli, I Fedrelandet för den 1 Juli läses fölande artikel: Dagbladet meddelade i lördags sina läsare tt bref till the Times från dess korrespondent Berlin, hvari denne förebådar ett förestånde äktenskap mellan konung Carl XV:s emtonåriga dotter Lovisa och en son af konunsens af Preussen yngsta bror samt hoverar fver det nederlag, den skandinaviska enietstanken derigenom kommer attlida. Ehuru let nu måhända är sannvolikast, att den till let stora snobb-bladet korresponderande nobben icke eger någon närmare kännelom om det, han här förtäljer, utan blott pringer med samma rykte som den tyska yressindustrien längesedan satte i omlopp, ör att få något resultat af prins Oscars ryss passerade och konung Carls förestånde besök i Berlin — en förmodan som vestyrkes deraf, att den engelske korresponlenten är lika illa underrättad om prinsessans amn, som de tyska bladen, och förvexlar henne med hennes faster, prinsessan Eusenie — så kan möjligheten af, att han i la fall uttryckt en önskan eller en plan, om preussiska hofvet hyser och för hvilen det arbetat och kommer. att arbeta geom de nämnda besöken, dock icke förne: ! sas, och derföre skola vi med anledning :! väraf tillåta oss ett par anmärkningar. Den skandinaviska enhetstanken har allrig af någon, som uppfattat den förstånligt och hyllat den på allvar, varit byggd vå en person allena, och särskildt har den j af någon knutits till den helt unga flickas person, som är enda frukten af den iu regerande svensk-norske konungens iktenskap, men som, enligt Sverges ochi. Norges agnatiska arfföljdslag, ej är arfsbel ättigad till de förenade rikena. Visserlisen har det, såvidt man vet, om våren (864 varit fråga mellan de nordiska konun-! arne personligen om en familjöfverenskommelse mellan de två konungahusen, hvarigenom en väg möjligen kunde öppnas till en närmare föreniog af rikena, och det är sannolikt att man vid detta tillfälle kan ha talt äfven om den nämnda prinsessans förbindelse med danska kronprinsen; men frågan förekom under så säregna omständigheter, att det är mycket sannolikt att förslaget ej från någondera sidan var allvarligt menadt; i alla händelser kom det ej längre än till de lösliga antydningarnes stadium och har sedermera ej förnyats eller förts längre af vederbörande regeringar, så att det nu på sin höjd kan betraktas såsom ett minne af försvunna böjelser. Men medan enhetsskandinaverna i de nordiska rikena således ej skola få någon förhoppning krossad eller någon väntan sviken, ifall den svensk-norska prinsessan ej blir gift med danske kronprinsen, alldenstund en sådan förbindelse ej under nu bestående arfslagar och författningsförhållanden skulle medföra någon förändring i rikenas inbördes förhållanden eller öppnoa mer än en mycket aflägsen och mycket oviss utsigt till en närmare förbindelse mellan rikena, så våga vi likväl påstå att hela. danska folket, utan hänsyn till inre politiska meningsolikheter, skulle med tillit och glädje se de nordiska konungahusen förenade genom slägtskapsband, och att säkerligen äfven de två andra brödratolken, för såvidt de äro sitt konoungahus tillgifna och känna sig mer dragna till oss än till något annat folk, skulle med tillfredsställelse betrakta en sådan förbindelse. Kortsynta och tjenstifriga vänner af vårt konungahus ha, genom att i tid och otid alltför starkt betona dess danskhet, framkallat en allmän känsla af att det just i detta hänseende saknar någontiog com man gerna ville glömma och som det nu i alla hä.delser ej tjenar något till att beklaga, emedan det har sin grund i de förhållanden, hvarunder den kungliga familjen tillförene lefde. Men så mycket är visst, att känslan af vår dynastis brist, ej på god vilja att sluta He till. och inordna sig i det samfund, hvartill den hör; utan på medfödt instinktlikt och innerligt samband och samklang med detta, lätt kunde vinna en betänklig styrka, om den i sig upptoge ännu mera tyskt blod, om tronärtvingen sökte sitt lifs följeslagarinna och sina barns moder i ett af de små tyska furstehus, till hvilkas krets vårt konungahus både hörde och sjelft räknade sig, innan det kallades till Danmarks tron. Tyska Pga äro ej någon kär och tacknämlig hågkomst i Danmark; till och med i enväldets mörkaste dagar, då folkets vanmakt och elände voro på sin höjdpunkt, då det — kan man gerna säga — trampades i stoftet under tyska junkrars fötter, till och med då gaf folkets röst högljudt sin glädje tillkänna, när konuogahuset sökte icke-tyska förbindelser, och man vände sig med ovilja bort från de tyska drottningarne. Huset Bernadotte är nu visserligen ej af nordiskt ursprung, men det var redan i andra led fullt acklimatiseradt; detär i tredje led fullt nationaliseradt, och i det fjerde lika nordiskt som någon af Wasaoch Bonde-ätterna. En förbindelse med detsamma tyckes derför böra vara mycket lämplig för vårt konungahus ; ty den skulle vara folket kärkommen säsom ett tecken, att konungahuset delar dess sympatier, som en garanti för, att det skall bli mer och mer danskt, samt en garanti mot, att det skall fortplanta sitt tyska ursprung till ofödda slägtled. Men skulle en förbindelse mellan danska och svensk-norska konungahusen vara danska folket kärkommen, så skulle det deremot ej utan lifligt bekymmer se en sådan knuten mellan svensk norska och preussiska konungahusen. En förbindelse mellan en regerande konungs enda, och dertill mycket anga, dotter och en furste; som alldeles ingen utsigt har att någonsin ärfva en tron ra se