Aftonbladet – 3 juli 1867, sida 2

kor åt den förstkommande afyttra sin fasta egendom på hvilka vilkor som helst, släpas de af gensdarmer öfver gränsen, och deras gårdar skola lemnas öde utan vård och skötsel, så bjuder den preussiska förordningen. Sådana äro det preussiska systemets iredliga? medel, fullt jemförliga med dem som Pogodin uttänkt samt Berg och Muravieff användt i Polen och polska Ryssland. Detta system kan ej bättre betecknas, än med de ord om romarne, som Tacitus lägger den britiske härföraren, Agricolas tappre och frihetslystne motståndare, i munnen: ?Med falska benämningar kalla de plundring, mord och rof för samhällsordsing och ödeläggelsen för fredstillstånd.? Att sådant kan fö. siggå i det nittonde århundradets Europa, under vestmakternas ögon, dagen efter undertecknandet af folkrättsliga öfverenskommelser, som lofva motsitsen, ekulle emellertid, så bedröfligt och nedslående det än må vara att slikt tåles ett enda ögonblick, ej allvarsamt oroa oss, om det vore blott en politisk industririddares dristiga illbragder; men att han synbarligen har hela tyska folket bakom sig, det filver en helt annan relief åt denna sorgliga tafla. Sedan några årtionden tillbaka är man van att höra den tyska nationens såväl officielt auktoriserade målsmän som mer eller mindre sjelfkallade representanter i alla riktningar utveckla och på mångfaldiga sätt variera den läran, att Tyskland är det rätta hemmet för all högre odling, för all äkta religiositet och verklig humanitet, för alla medborgerliga dygder, kort sagdt: för den sanna idealiteten i tro och tanke, i vilja och handliog. Om ock denna till ytterlighetens yttersta spets drifoa nationella sjelfkänsla ej skulle kunnat nå en så svindlande böjd, med mindre bon haft sin rot i ett nationelt karakterslyte — för hvilket ock detta folks grannar, såsom historieka vittnesbörd ådagalägga, af gammalt haft ögonen öppna — så är det dock uppenbart och har hittills i någon mån kunnat lända till ursäkt, att denna ytterligbet i tänkesätten framkallats såsom en ideel reaktion mot den verklighetens misere, som en af vår verldsdels största folkstammar under långa århundraden varit i politiskt hänseende underkastad: den dagliga och stundliga förödmjukelse, som landets och dess befolknings splittring i en mängd, hvar sin furstliga egoism underdåniga, bråkdelar hade till oundviklig följd, kastade den på fantasi och ?Gemiäth? rika samt efter yttre makt och ära tränande nationen in i en idealernas verld, hvilken hon med desto större hängifvenhet omfattade, ju mer den skilde sig från den sorgliga verkligheten, och ju mer näring den sålunda erbjöd åt en upphetsad inbillning, som gjort sig till slaf af böjelsen att berusa sig i en drömd framtids glans och prakt samt der söka ersättning för de faktieka förhållandenas nöd och skam, I den mon man i denna senare omständighet söker en väsentlig orsak till det utsväfvande nationella öfvermod, som från filosofen Fichtes. till den nuvarande preussiske ministerpresidentens dagar befunnit sig i jemnt stigande, i samma mån har man ock — enligt regeln att, med orsaken, dess verkan upphör — haft anledning att tro, att denna Jidelsernas öfversvämning skulle draga sig tillbaka i en moderat tankegångs lugnare flodbädd, allt efter som de hämmande dammar och retsamma hinder, hvilka bragte strömmen att förhärjande svälla öfver sina stränder, blefve röjda ur vägen. Vi ha sjelfva hyst denna tro, delat denna förhoppning, och så mycket än dagens företeelser motsäga vår åsigt, kunna vi ej öfvergifva den. Det ligger ne.-ligen alltför mycket i sjelfva arten och naturen af publicistens uppgift och verksamhet, att i mesta delen af det, hvarmed han vill göra sin samtid förtrogen, först af framtiden värta uppfyllelse för idten liksom upprättelse åt sig sjelf, för att vi skulle kunna betvifla sanningens slutliga seger eller tro att den afväg, hvarpå tyskarne råkat in, skall blifva ett rikt utrustadt folks definitiva framtidsbana. Men i det ögonblick, som är, talar onckligen nästan allt emot, nästan intet för den återgång till sans och rättskänsla, hvarpå vi boppats. Det bar hittills visat sig att tyska folket har ännu svårare att bära framgången, än förut motgången. Under en sällspordt gynnsam politisk situation har det, om ock till en del formelt bibehållande de många kronornas schlechte Unendlichkeit? och det småstatsväsende, hvarunder det så länge suckat, likväl väsentligen slutit sig samman till en nationelt-politisk enhet, vilkens maktställniog i Europa är högst vetydande och skulle kunna med eftertryck söras gällande i den framåtskridande frinets och odlings tjenst, hvarför tyekarne ha ör sed att anse gig sjelfva såsom de förvämsta, om ej enda, redskapen i försynens nand. Det kommer nu an på deras egen vilja att lägga en makt, hvilkens like ännu udrig stått till deras förfogande och som ir fullt tillräcklig att skydda alla deras välsrundade anspråk, i den civilisations väg. kål, såsom hvilkens kraftigaste arbetare ch mest fulländade typer de både betrakta ig sjeliva och fordra att af andra beraktas. Men tyvärr, motsatsen häraf är hvad vi lagligen ha för ögonen. Det är derföre ej len preussiska politikens våld och trolöset, hr v. Bismarcks af lyckan gynnade ättfärdiga umgängelse med twro och lofven, om företrädesvis alstrar våra farhågor och sastar den mörkaste skuggan öfver vår samids politiska anlete. Den preussiske junerchefen har ej skapat det system, han utör; han är blott dess tillfälliga represenant, och i morgon kan en annan intaga len plats, från hvilken han nu slungar utnaningshandsken till allt som ännu står pprätt af den gamla europeiska rättens yftemål, på samma gång som han dels, är så är lägligt, till eget bruk vränger, Den venetianska dominon återtog, i det an vände sig till pierron och dennes skyddsakt: