Aftonbladet – 2 juli 1867, sida 3

hafvet. Solen, som Knappast får hvila någri ögonblick, utbreder sitt ljus och sin värme öfve land och strand. Den nysådda åkern skjuter syn bart sin brodd i dagen. Midsommarsafton är 8 grann, att den få gånger förut varit det. Laxfisket har ännu ej begynt, emedan hafve är isbelagdt. Detta är en olycka, som vi docl hoppas att en snar riklig fångst skall bringa glömska. För tvenne dagar sedan gjo.de jag en prome nad till Kemi och två mil uppåt efter Kemi elf Bönderna höllo på att sopa och pyssla om sir väg med sina skrala hästar. Kommer den store mannen snart, sporde de af mig. Man har sagt oss, alt han uppskjuti sin resa?. Dermed mente de naturligtvis sin ge neralguvernör, som uppgifvits blifva en gäst Avasaxa höghvälfda sal med sin till midsomma ren upptända solarlampa. Men tyvärr kommej icke nägot sådant främmande i år. Generalgu vernören blef hindrad af polacken Bereyouski som sköt på kejsaren, och hålles på sin post föl att förmå Finland att utgjuta sig i böner, tack samhet och lofsång. Också hafvet med sin ic har hindrat främmande från annat håll att in finna sig i år. Avasaxa får således stå öde och tomt. Finnarne få i lugn och ro bedja förl sin kejsare, mot hvilken de ej hafva något annat att anmärka än, såsom en bonde yttrade sig, att han har velat utarma allmogen genom de förbannade soldat-torpena?. Af åtskilliga tidningsartiklar hafva vi sett om Ynöden i Westeroch Norrbotten?. Den är så stor, att menniskor deraffdödt, hafva vissa tidningar i sina spalter upptagit. Hvad tillståndet i denna trakt angår, harjag under mina vandrinr gar i socknarne fätt den öfvertygelsen, att folket ade det bra, Bönderna hafva utmärkta boningsplatsen varma och trefliga. Jag har besökt ota iga gånger bönder, torpare och backstugusittare. På intet ställe var nöden märkbar. Likvisst klagade allmogen öfver penningebristen. Jag samtalade länge med en gammal man, som var backstugusittare. Han sade att det icke gått någon nöd på folket utmed Kemijoki. I hans stuga var snyggt. Väggarne voro fullsatta med verktyg; äfvensom vigsa balfgjorda arbeten voro upp: hängda för att torka. Förr i verlden, påstod han, att ?man fick löspenningar, men så förhöll sig icke nu?. Jag gissar att krigsåren 1853 och 1855 voro för penningerika för vår allmoge. Nu får man för tjäran, som då stod till 21 riksdaler per tunna, endast 7 riksdaler. Den lösa befolkningen fick då preja herrremannen och bonden. Att affären ställt sig om nu, är gifvet, ty en tjenare får ej hvad han vill, men måste åtnöja sig med hva han efter en annans pröfning erhåller till lön. Att fattigdom finnes vill jag ej bestrida. Och att densamma måste finnas mera i dessa af naturen fattiga trakter, än på andra ställen, är icke så underligt. Också skola våra fruntimmers gifmilda händer aldrig fk hvila. Men vi göra en stor åtskilnad mellan fattigdom och nöd. I Råneå omtalas, att diverse folk svultit ihjäl utmed Torneå elfven, och vid Kemi elf heter det att så många strukit åt af svält vid Kalix elf; men då man begifver sig till de ställen der de döda borde finnas, så finner man likväl ingen. Jag har haft bref från min syster i Pajala, som omtalar ej just att folk dödt af svält, men att kreaturen strukit åt för en nybyggare i Lautakoski, beläget 5 mil norr om Pajala och att nybyggaren i sin nöd gripit till kadavren för att lifnära sig. Spanmålen i Haparanda stad har varit billig i jemförelse med Stockholmspriserna. Attden hålit sig uppe i Råneå och Luleå kommer sig af visst folks spekulationer. I qväll hafva vi i ordning vår ångbåt. Det är nemligen till märka, att ehuru vi hafva is i hafvet, som ännu hindrar seglationen, vi likvisst vafva ån öppen och isfri. Vi vänta äfven ångvåtarne hit inom några dagar, L.