Aftonbladet – 1 juli 1867, sida 2

pappa? svarade Coquillard med en ton aj dum oförskämdhet. Måste se till att du byter om sång.? Ursäkta mig, herr Coquillard4, sade den svarte debardören artigt, medan den gule bet sig i fingrarne under det bemödende han ålade sig att icke rusa på herr Jules. alter ego, Sursäkta mig; det var icke min afsigt att förolämpa er.5t sAha! Du känner mig, du! återtog den andre förvånad. Just derföre är det mig fullkomligt omöjligt att på något sätt förolämpa er.4 Coquillard-Charbonneau var nog fåfäng att tro, det den svarte debardören talade allvarsamt och svor ve och förbannelse öfver att icke kunna få ett godt uppsala till gräl. Men ett qväfdt skratt, som Mouchette till sin stora förtret icke förmådde wumdertrycka, underrättade honom om sitt misstag. Hans raseri blef då så mycket häftigare: Han blickade omkring sig såsom en ursinnig tjur, stempade i golfvet och skulle utan tvifvel låtit förleda sig till någon ytterlighet eller dumhet, då en torr och ljudlig hosta, som hördes från ett hörn af rummet, plötsligen hejdade honom och förmådde honom att stanna, liksom han kommit till en stark jerngrind. Undangömda i denna vrå uppehöllo sig två maskerade män, klädda den ene som pajazzo och den andre uti en venetiansk domino. Det var pajazzon, som lagt kapson på Coquillard-Charbonneaus vrede. Dessa båda masker, som tillhörde de sist ankomnes sällskap, voro de enda som icke skrikit, tjutit och väsnate i salen på Modig Haren. De uppträdde i skådespelet mera såsom åskådare än som aktörer.