Aftonbladet – 1 juli 1867, sida 2

åt gatan för att undersöka om de personer, hvars annalkande en af hans folk förkunnat, önnu voro långt ifrån Modige Haren. Men dörren öppnades plötsligt. En trupp af kostymerade och maskerade individer, till största delen druckna, rusade in i källarrummet. De voro till antalet tolf. Deras inträde skedde så brådstörtadt, så oväntadt, att den svarte debardören fann sig: våldsamt tillbakaskuffad och nära nog omkullstörtad af de nykomne, innan han ens hann se med hvem han hade att öra. Men jätten lemnade gossen. I en handvändning var rummet rensopadt och den svarte debardören befriad. Detta skedde icke utan protester. Men det blef ingenting vidare. Det är han?4 frågade den svarte debardören. Det är han! svarade den gule. Båda gingo derpå och satte sig vid bordet hos pjerron. Under : tiden slogo de nykomne på stort och gjorde mycket buller. De väsnades, gestikulerade och låtsade icke se de fem personer, som befunno sig före dem i Franc0is Tournesols butik. Något att dricka! Hör hit! Finns då ingen uppassare i den här baracken?4 skrek ed af dem. La Cigale och Mouchette vände sig om på samma gång då de hörde berr CoquillardCharbonneaus angenäma röst, hvilken nu kofhmit tillbaka, omklädd och alldeles glömsk af sitt nyss lidna nederlag. Men lIåtom oss tillägga: glömsk till skenet, — mäster Charbonneau var den hämndgirigaste spion, som den officiösa polisen någonsin användt.