Aftonbladet – 1 juli 1867, sida 2

mågorna, öfvas vid bedömande af de skriftliga profven, derom kan den bäst öfvertyga sig, som haft tillfälle att deltaga ien sådan förrättning. Vår öfvertygelse är, att man mången gång snarare kunde finna anledving att anmärka för stor mildhet än klandra för stor stränghet; censorernas berättelser torde härom upplysa. Censorernas åt görande består uti att taga kännedom om de redan bedömda skriftliga arbetena, att uppgifva den allmänna gången och omfånget af den muntliga examen, att uti den deltaga, om de så för godt finna, samt bifalla eller afslå hemställan om mogenhetsförklaring — med ett ord att tillse det allt går i vederbörlig ordning och att läroverkens makt icke missbrukas. Fordringarne på kunskaps-måttet i denna examen äro icke obligatoriska: de böra blott begränsas inom det omfång, som för hvarje läroämne angifves i skollagens egen normal-läsplan; åt lärar. nes eget omdöme är öfverlemnadt att i de särskilda fallen närmare bestämma, med afseende på undervisningens jemna och lugna bedrifvande. För profvets genomgående fordras intet visst antal godkänd?, ej heller fordras att i intet ämne vara underkänd; Plärjunge, som i ett eiler annat ämne... icke blifvit godkänd, må kunna mogen förklaras?, om han gjort mer än vanliga framsteg i ett eller flera bland de till de resp. linierna? hörande hufvudämnen. Ty examens ändamål är att utröna icke blott måttet af lärjungens kunskaper i de särskilda ämnens, utan äfven och förnämligast halten af den bildning, han derigenom tillegnat sig?. Det gäller alltså hufvudsakligen att lärjungen under den föregående larotiden ådagalagt ett redbart bemödande att tillegna sig den bildning, som undervisningen afser att bibringa; hvarför vid bedömandet icke blott examens resultat tages i betraktande, utan ock lärjungens skriftliga prof och hans framsteg och förbållande under lärotiden. Den jemna ordentliga fliten, äfven om den icke understödes af ett ?godt hufvud? eller medför förmågan att promt framlägga ett visst med minnet omfattadt kunskapsförråd, har alltid att i denna examen vänta sitt rättvisa a erkännande; men brådstörtad minnesläsning för examen hjelper numera föga. Mäånne detta också i ?studentexamens? dagar gällde? Vi tro nästan att studentexamens annaler skulle kunna afgifva öfvervägande exempel på det motsatta förhållandet. Hvad åter beträffar de olika betygsgraderna i särskilda ämnen, känner hvar man att de i studentexemen till stor del bestämdes efter större eller mindre kurser (Ppensa?), ehuru naturligtvis det icke bör förnekas att insigtens noggranrnbet togs i betraktande. Nu deremot ligger det i lärarens makt att med högre och högsta vitsord bedöma äfven den lärjunge, som med noggrannhet och omsorg tillegnat sig ett mindre omfattande kunskapsmaterial och kan någorlunda beherrska detta från sin ståndpunkt och utvecklingsgrad. I allmänhet skulle man således kunna angifva skilnaden mellan studentexamen och afgångsexamen så, att den förra var ettinträdes-förhör, hvarigenom på ynglingens iasigter i diverse ämnen lades en könirolles rande men för skolan främmande måttstock; den sednare åter är ett afslutande prof, som står i ett organiskt sammanhang med hela den föregående undervisbingen. Om det nu må erkännas att elementarläroverkets hufvudändamål icxe är at! bibringa eh samling lexor uti åtskilliga fack, uten att gitva en förberedande allmän utbildning till användånde af de menskliga själsförmö genheterna till sjelfständigt arbete, så torde det icke behöfva vidare bevis, att våra sko lor hade ett falskt mål i sigte, då deras verksamhet regerades af en studentexamen, eom utgjorde en förening af små fackexamina. Det torde af dessa och flera andra skäl icke hafva varit en ?onödig? åtgärd som vidtogs, näf detta förhållande vpphärdes. Huruvida åter vår nuvsrande afgångsexavåen i verkligheten är svårare än stud. ntexaråen var, framgår måhända af hvad ofvan blifvit anfördt. Sannolikt är att den som begagnat sina skolår lättsinnigt och söker alt mot slutet af skoltiden reparera detta, eller den som vid privat undervisning icke blifvit handledd med den omsorg, som man bör fordra af en god skolundervisning, har svåräre att bestå detta prof än ett förhörande af-minneslexor; privatister hafva ock den svårighet, att de vid examen stå inför obekanta examinatorer. Men den förres underkännande är ju rättvist; och hvad privatister beträffar, så bör läraren noga besinna den grannlaga ställning han intager, då ban skall jemföra sina egna lärjungar med andras, och alltså omsorgsfullt och tålmodigt pröfva förr än handömer. Uttrycket för alla ynglingarne? gör oss villrädiga. År menisgen att examen för alla blifvit försvårad, ehuru de mindre: begåfvade icke tåla vid deta? Skulle de: verkligen-kunna anses skäligt att examen. graderas-i en lättare för de svaga och eu svårare för de goda hufvudena? Vi hafva ofvanför visat att ynglingar, som jemnt och ordentligt följa underv:ssingen, äfven om minnet och andra förmögevheter icke äro starka, hafva goda utsigter att genomgå sin examen. Det vill synas stt. bäruti ligger bäde tillräcklig rättvisa och billig Iiberalitet. -I sanning, så elastiska äro de gifna bestämmelserna, att minimifordringarne kunna sättasoch, enligt hvad. vi-törut antydt, ofta biifvit satta ganska lågt: Då ins. sagt att afgån s-xamen är så försvårad, att Pendast de bästa och af naturen särdeles väl utrustade hufouden kunna genomgå den?, måste vi undra efier hvilka faktiska förhålländen detta omdöme blifvit bildedt. Ur de källor, vi hafva ait tillgå, visig att år 1864 (första året afgångsexaråen hölls) af 87 till den muntliga examen edmitterade 81 godkändes; år 1865 voro anmälda 259, adrmitterade till muntligt prof 214, af hvilka 211. godkändes (säledes 48 nen åt gatan för att undersöka om de personer, hvars annalkande en af hans folk förkunnat, ann voro länet ifrån Modioe Haren. J