Aftonbladet – 1 juli 1867, sida 2

den gule — pierron — smådjefvulen — och dominon, Den sistnämnde sysselsatte sig icke i minsta mån med hvad som passerade omkring honom. Han väntade med armarne korsade öfver bröstet och ögonen fästade på ierron. På ett tecken af anföraren gick den gule debardören fram till den behornade Mouchette, tog honom i sina armar som en amma tar sitt barn, och talade några ögonblick vid honom i ett hörn af rummet. Gossen lyssnade med växånde förvåning på jätten. Då och då lät han ett utrop undfalla sig. Aha! hette det... han talar som en hel karl!... Det kan man kalla vältalighet! . besitta! hvilket tal!? Och utan att svara sin jättelike vän, började gossen sjunga, enligt sin. afskyvärda vana: Ah! om Pacline hörde dig. Ora mor Pacline blott hörde dig!? Det säkra är att la Cigales, den gule debardörens, vältalighet bestämde gossen, som för öfrigt icke begärde bättre än att låta öfvertala sig. Alla hans sympatier voro egnade åt hanel högt älskade onkel, såsom han vanligen kal-. lade jätten. Således kan jag räkna på dig? frågade denne slutligen. Ja, Nononcle!? Du förstår hvad du lofvar?? Jag förstår det så bra, min hedersman,l. att jag förstår det bättre än du.? cMoumouche!? brummadeden gule de-1 bardören förebrående. Hvad nu? du har icke talat mer än : till hälften... jag har gissat resten... Måste jag då icke låtsa som jag icke visste hvad jag