Aftonbladet – 29 juni 1867, sida 3

—AAÄ—LL Krönika. Innehåll: Meteorologiska observationer. — Möte med en vän, som varit i Paris. — Borta är bra, men hemma bäst. — På Hasselbacken. — Den fiendiliga landsstigningen vid Manil:a och Lidingöbro. — De våra tillbakadrifna. — Krigsstyrkan på Ladugårdsgärdet. — Hvad en Fredrik den store eller Napoleon I skulle kunnat uträtta dermed. — Vi begära blott att fålefva i fred. — Sätt au med minsta möjliga kostnad AM ställa en arm. — Voltaire och hjelten vid Rossbach. Gårdagen med sina storm-, regnoch hagelbyar och sin till 6!2 grader afsvalnade temperatur var icke precist den vackraste af denna sommars vackra dagar, och för att utan fara för förkylning kunna företaga min aftoppromenad hade jag just varit hemma och tagit på mig öfverrocken, då jag, efter att ha gått några steg, gjorde det angenäma mötet med en vän, som kom direkte från Peris, der han vistats ett par år, och eom i de lifligaste och varmaste ordaJag uttryckte sin förtjusning, först öfver vårt återseende naturligtvis, och sedan öfver allt det sköna, märkvärdiga och underbara som han sett derute, öfver verldsstadens prakt och herrlighet, öfver expositionens rikedom och storhet, öfver de främmande kejsarnes, konungarnes och furstarnes mejestätiska och lysande uppträdande, menar ni? Nej, hans förtjusning gällde intet af allt detta, utan inskränkte sig helt enkelt till Sverges natur och klimat, som i skönhet och ljuflighet icke kunde jemföras med något annat i verlden. Det förstås, Paris är nummer ett bland städer och eger icke sin like i prakt, glans och liflighet; historiens och konstens största och skönaste minnesmärken tilltala der betraktaren vid hvarje steg; boulevarderna framställa de grannaste perspektiver och det fitre lifvet en rörlighet och en omvexling, varom vi häruppe i vår sömniga nord icke kunna göra oss ett begrepp. Den sociala frihet fransmännen i fullaste mått njuta, förlänar också vistelsen i deras hufvudstad ett obeskrifligt behag; det är blott i politiskt hänseende man derstädes finner sig en smula generad, då till exempel den för ett par år sedan i Paris bildade skandinaviska föreningen vid sina första sammankomster måste underkasta sig närvaron af en ?mouchard?, som å tjenstens vägnar satt och lyssnade till sällskapets förhandlingar, utan att emellertid begripa ett enda ord af dem. Men luften ken aldrig bli riktigt ren i Paris, Staden ligger i en dal, öfver hvilken ingen frisk flägt bläser, såsom i detta ögonblick öfver de sju holmarnes stad vid Mälarestranden, och det gör att, sedan man någon tid sett sig om bland märkvärdigbeterna och folklitvet, börjar man känna sig inklämd och dyster. Faller så aftonen på, icke med någon behaglig skymning eller med sådana ljusa nätter som våra vid den här tiden på året, utan vid niotiden förvandlas dagen plötsligt och utan någon mildrande öfvergång till kolsvart natt. Om. vintern är man ytterst illa logerad i Paris; en svensk kan denna årstid omöjligen finna någon hemtrefnad der. Det talas om kölden här i Sverge; men hur upplifvande, hur uppfriskande är icke denna mot den fuktiga kyla, som nedstämmer sinnet på den Paris öfvervintrande främlingen från norden! Så börjar man ovilkorl:gen förr eller sednare röna denna oförklarliga hemlängjan, som kommer eskimåen ait föredraga sina eviga snöfält framför Formosas gröna ingder, och småländningen att för Vernamo narknad försaka paradisets glädje... Min parisare slöt sitt tal med den gamla refränsen ur ?Min son på galejan?: Sverge, säger jag till slut, Är det Vänta Gud har skapat, etc. Det är så, och när jag i sällskap med n god vän en vacker eftermiddag sitter på lasselbacken och dricker mitt kaffe, täner jag icke på att göra någon jemförelse nellan lifvet här och det man för i Paris, å ön Formosa eller på något annat af nauren eller konsten mera gynnadt ställe i erlden, utan njuter helt obekymradt behaet af min fredliga tillvaro medan fienden andstiger vid Manilla och Lidingöbro, och åter sin landstigningsflottilj besätta Ålkitan och slår en pontonbrygga öfver Brunnsiken i stället för att gå omkring den och rifver värt folk framför sig ända bort till ofön och Svartsjölandet. 14,476 man, som sammanlagda antalet f de till lägret å La ugårdsgärdet i år ommenderade trupper utgör, är dock en anska respektabel styrka; en Fredrik den nde af Preussen skulle dermed kunnat utätta åtskilligt och äfven Napoleon den fö te redt sig vid ett par brydsamma tillfälP2, som t. ex. vid Marengo, då, utan unerstödet af Desaix 4000 man, fransmännen ade varit förlorade. De lemvade dock vid ämnda tillfälle på platsen närmare 15,000 van, eller lika många som hela den till fringslägret på gärdet semmandragna styran utgör, och österrikarnes förlust skattees lika högt. Så går det till i krig, och detta är det dsamma med både anfalleoch försvars. äsendet, att det ena som det andra skall ostia så stor mansspillan. Och om ett land ;rklarar sig vilja lefva och fårlefva i fred ed hela verlden och någon mansspillan iledes icke kommer i fråga, så kostar det alla fall rätt vackra fyrkar att underhålla en armå, som detta land ändå för ro skull estår sig med. Då tycker jag mer om det rigieka påhitt, som någon dag före trupernas hitkomst med mycken framgång prakserades, att nemligen låta regementen och visioner representeras af käppar eller stäner med små flaggor på, hvilka af herrar offirare fördes till secer aller AKA nt: Qal..o ho