Aftonbladet – 28 juni 1867, sida 3

uloch betydelse, under hvars bestämmande -Jinflytande den enskildes lif står. Men trots Jallt detta, äfven om vi vid detta den ifråIgavarande rationalismens oerhörda deficit i på högre andliga krefter begripa den med nödvändighet intrödende bankrutten och :;Iden derpå följande restaurationen, så kunna I vi dock ej hålla den sistnämnda för att vara något anhät än en ensidigt reagerande makt, som genom sin blandviog af de mest l olikartade elementer, genom sin inre oklarhet och sin med hela den närvarande Itidens bildning och tänkesätt oförenliga riktning beteckrar sig såsom varante endast ett hastigt förbigående öfvergångsstadium. Denna reaktionära riktning har i sjelfva verket redan öfverletvat sig sjelf, ty det behofvet blir i våra dager all: mer lefvande, det medvetandet allt klarare, att reliIgionen har att utforska själslifvets alla djup, har att tillfredsställa hela menniskan i henves åstundan elter tröst och försonirg, men att också just derföre religionen ej tär förirra sig inom det öfvernaturligas och öfverI menskligas område, ej ställa sig i en olöslig motsägelse till förnuftet och samvetet. Så mycket vi än kunna tillegna oss af denna nyare kyrkligheten och dess teologi, i det sigerna gifva vårt erkännande åt dess innerligare känslolif, åt dess sinnrikare inträngande i andan afkristenhetens förflutna lif, till och med åt enstaka spekulativa, från den nyare filosofien lånade tankar, så återkomms vi dock alltjemt på nytt till den I slutsatsen : omöjlig, till sjelfva sitt mre vä sende osann och för ett i det nittonde århundradets verld lefvande, i det nittonde århundgradets former åskådande och tänkande väsende, är supranaturalismen; d. v. 8. den ståndpunkt, på hvilken man antager möjligheten sf underverk, bärflytande från ett gudomligt godtycke och framträdande under formen af ett fönderbrutet rnatursammanhang; den ståndpunkt, der man fosthåller I bokstafstron och der man stannar vid enut! värtes och mekanisk vppfettning af lifvet, liknaude den, som. var utmärkande för judedomen. Att allt mer och mer öfvervinna denna qvarlefva af judendom inom kristendomen, att dyrka Gud säsom en ordningens, ej såsom en godtycklighetens Gud, ett betrekta den gudomliga verksamheten såsom en lagenlig och sammanhängande, ej såsom en legar upphäfvande och isolersd, att innesluts alla ändlige orseker i den högsta, gudomliga orssken, att betrakta tillvaron såsom utgörande ett enda stort och lefvanide sammenbang ef alla med hysrasdra oändligt förmedlade väsenden och krafter — detta är otvifvelaktigt den närvarande tidens uppgift. Vi alla, äfven de ortodoxsste bland oss, tillhöra. med vårt tänkande och viljande denna ordningens och sammanhangeis verlt, Ingen normalt organiserad personlighet (ätminstone ej inow den protestantivisserligen ännu på underverk och uppletver sådana ständigt och jemn!) tror i det dagliga lifvet på underverk, och den sum ville bjuda tili ait äberopu sig på sådena, skulle på alla hålt afvises. Men då det gäller en fjerron aflägsen forntid och liksom för söndagslifvets skull bemöda sig teologerna med stor ifver, om ock med inre motsträfvigh-t och genom en serie af de mest bandgripliga förvridningar, konstlade utvägar och ajeltbedrägerier att fjerran från verldens buller vpprätta ett litet kopell, hvarmed de nu mäste låta sip möjas, då omfattande gamla borg längesedan sjunkit i gruset. Men dessa deras bemödanden äro ej blott fruktlösa, utan äfven ganska farhga.. Genom denna egensinniga äflan att fasthälla en ohållbar position förlorar man ganska mycket, under det ati ganska mycket kunde vinnas. Ty det är dock otvifvelaktigt att underverkstron med alla dess konseqvenser ej mera har någon fast stödjepuukt i samtidens tänkande, och vidare, att denna tro har förlorat sin kraft för religionen i vår samtid. Och så föga jag än föröfrigt är böjd för att tillträda arfvet efter rationalismen med alla dess aktiva och passiva, så står jag dock uppriktigt på dess sida i denna puckt, i denna skarpa, medvetna, I orubbligt vissa antithes mot den från samtidens hela andliga lif utstötta supranaturalismen, i denna negativa sats håller jag rationalismen för att vara oöfvervinnerlig ! Man har benämnt den teologiska ståndpunkt, som jag nu med få drog tecknat, spekulativ rationalism, och redan af detta namn har man dragit den slutsatsen, att dermed menades endast en abstrakt vetenskaplig doktrin, ur stånd att ingripa i det praktiska lifvet, att tillfredsställa hjertats brhof,. att trösta själar, att bilda och uppehålla församlingar. Men denna benämning säger i sjelfva verket alldeles för litet och I berör endast den ena sidan af den spekulativa rationalismen, nemligen den, hvarigenom han skiljer sig från det ändliga förståndet i vanlig mening. Man kunde med lika mycket skäl benämna det ifrågavarande tänkesättet historisk rationalism, ty det ståri motsägelse till den gamla rationalismens ohistoriska väsende och känner väl historiens betydelse och förnuftets småningom I försiggående historiska utveckling. Likaså kunde man använda benämningen det inre sinnelagets rationalism, ty religionen förlägges, enligt detta tänkesätt, till menniskans inre, hvars krafter i främsta rummet böra väckss och vinnas; ätven den religiösa rationalismen till skilnad från den moraliska, ty han vill på nytt fostare sammanknpyta det sönderslitna bandet mellan religionen och sedligheten och uppträda mot den torra, ändliga, på sig sjelt sig förlitande moralen. Lämyligast vore måhönda, att eldetes ej benämna dea ifrögavarande riktningen i tänkandet rationalism, utan idealism, hvarvid man då genast borde tillägga, ett denna idealismen vill och kan genomtränga och Jandiigen Jutta hela den reala verden med kristendom Men hurn man än i T är ben in vill a den närverande tiden, den bildningen befinner. sig. Och: derii e en alitigenom osaput, det hör til da af reaktioren med stor dristigbet i omlopp satta bedrägerier, att enttrogenheten i den ortodoxa meningen är i stånd ait gripa sinnena och att varaktigt beherrska lifvet. Just motsatsen är fallet. Det kommer i vår tid förnämligast sn på att förena den vetenekopliga bildningen med een preaktiskt-sedliga hänska kyrkan, — den katolska kyrkan trorj; den fordaa underverkstrons mäktiga ochi, i a d b f u r v 8 a ? Pe