Aftonbladet – 28 juni 1867, sida 3

Alt en sädan försoving är möjlig utan . Jatt hvarken det äkta trosionehållet i kristendomen behöfver uppoffras eller förnuftets eviga rätt trädas lör nära — detta är, den ständigt återkommande grundtanken i: den frisinnade teologiens arbeten i våra dai Igar, Klart och krafiigt har Carl Schwarz Juttelat sin öfvertygelse härutinnan i det ofvannämnda förordet till sina Predigten aus l Ider Gegemwart, der han redogör för moti-i verna till sitt uppträdande såsom predikant. med följande ord: ) Mig ligger det framför allt på hjertat: latt bevisa det från den teologiska riktning, i hvilken jag tillhör och till hvilken jag allt drig har tvekat att öppet bekänna mig,!!j kan predikas, predikas med kraft, med efter, tryck, med hänförelse; att andligt lif kan1 väckas och underhållas, sinnena gripas,!q samvetets känslighet skärpas genom bety-l; gandet af denna den friaste och den inner-1 ligaste trosöfv.rtygelse.? 1 Med ett sådant bevis, med en sådan ovelt derlägglig slutledning från verkligheten till i möjligheten — i likhet med det bekanta be-: vis, hvarigenom man sökte vederlägga den I filosof, som förnekade rörelsens möjlighet: f man gick nemligen upp och ned inför hans ögon — är redan ganska mycket vunnet. a Man har dermed vederlugt des ytliga och förvirrade, endast af de stora massorna i.4 om den kyrkliga reaktionens läger i om-j1 topp satta, men just derföre ganska vidtut-!c bredda ordandet, som om ällt hvad scm i betecknas me. det synnerligen uttänjbaras kättarenamnet rationalismen skulle vara etts dödt och förgånget, som om denna rationa-t ism på grund af sjelfva sitt väsende ejt skulle ega någon uppbyggande, församlings-s bildande och sammanhällande makt. Dels som så tala, känna hvarken den historiska t utveckling: ns lagar eller den närvarande i( tidens behof. Äfven om rationalismen if trängre mening är en genom den djupare 1 bildningen öfvervunnen utvecklingsform, sålt hänvisar ban dock på en allmän, ständigt!y sig föryngrande princip, hvilken är så urI1 gammil, så oförstörbar och så evigt mnyjd som förnuftet, samvetet och vetenskapen sjelf — en princip, som slagit sina rötter ild den protestantiska kyrkan, och som, i trots le af allt det motstånd deax fått röna, dock lt oupphörligt på nytt och med allt störrele bestämdhet sträfvar att göra sin röst gäl-le lande. Motståndarne sjelfväro fångne in en underlig motsägelse, i det de än för-!g kunna rationalismens fullständige maktlös-: het såsom hafvande öfverlefvat sig sjelf, än la deremot varna för dess botande faror, alario mera alla offentliga myndigheter och göra d det sorgliga medgifvandet att all kyrklig het och all bekännelsstrohet, allt skydd och alla privilegier från statens sida till gunst för den nyetablerade rättrogenheten hafva t varit utan några genomgripande följder, end dast ett tunnt täckelse öfver massörnas allt!Y igenom rationella täskesätt. Denna rättroU genhet har endast :arit en det andli.a stän-? dets tillhönghet under dess förhuppnings-!v fulla yogre generationer, men den bar al1 årig gevomfrängt folkets tänkesätt i det) 8 d d 1 t D ec stora hela, aldrig omfattats ef de bildade klasserna. Och för att förklara detta wöstläsa tillståsd veta de vanligtvis ej att onföra något annat än det ondas makt, vare sig djefvulens i egen person eller, hvilket ungefär kommer ut på detsamma, synden i en så vöfvervinnelig och manicheisk gestalt, att gentemot denna syndens maktj! Kristi uppträdande och den kristna kyrkans mer än adertonhunaraäriga herravälde måste synas såsom fullkomligt vanmäktigt och å till intet tjenande. 9 Vi ä vår sida kunna endust med tillfredsi etällelse lyssna till detta medgifvande ocht vi beklaga ingalunda det faktum, som ligU ger till grund för detsamma. Vidraga fast. f mera deraf den slutsatsen, avt ollt religions-e makeri i den nyare tiden, allt yttre restau k rerande på det kyrkliga området, allt be-2 kännavrde af längesedan föråldrade bekänh nelser, alla försök att vädja till den juri-IP diska rätten i stället för till samvetet, alla Å de smädelser, som framslungas mot förnuftet och vetenskapen, äro till sitt inre vä-l9 sende osanna, oberättigade och fruktlösa:I en rättrogenhet utan fasta rötter, en pål? sanden byggd kyrka, som sammanstörtar? lik ett korthus, då stöden från statens sida:!9 gifva vika, och hvilken derföre vid hvarje Å regentvexling darrar och ryckes med i vex-4 lingen. Vi draga vidare deraf den elutsat-q sen, att det i betraktande af den alltigenom rationella sinnesriktning, som är det utmärkande grunddraget hos vårt folk, hos våra bildade samhällsklasser, isynnerhet hos männen, endast kommer an derpå att träffa det rätta ordet, uttala den äkta och enkla stämningen, beröra det för tron tillgängliga stället uti själen, vädja till samtidens sanna och djupaste behof tör att återvinna äfven dem, som blifvit fullkomligt främmande iör kyrkan, och som sjelfva ej längre ansågo sig tillhöra henne. Vi äro öfvertygade om att det på detta sätt skall lyckas att åryo höja religionen ur det föraktade och vanmäktiga tillstånd, hvartill hon nedejunkit, derföre att hon kommit till de flestas kännedom endast i sin genom de presterliga påfunden dogmatiskt förvridra It; att det skall lyckas änyo göre r onen till den hela Jifvet belpande och, genom sitt ij menniskans inre rotfästade herravälde, lifvet bestämmande ideala ms Det är ju i! vår närvarande tid lika, ja, måhända ärnu mera angeläget än för sextio är sedan att vända sig med tel m religionen till de bildade bland dem, som förakta henne. Ty äfven om det i våra degar ej mera finnas mäångea, som högljudt uttala sitt förakt tör religionen, elier som finna sig tillfredsställda med ett ytligt s. k. upplyst? tänkesätt, eller som hängifva sig åt ett frivolt begabberi af religionen; så finnes det dock ganska mårga, som g nom den till sitt mre väsende usanna, Iförståndsoch smaklösa reaktion?n under stförflutna trettio åren i tysthe sig främmande fö eo ; ma I md KI rr a ms RR mA AA ss Aa mer genhoter ka deras a de, som sanningssinne, genom en finare själsbildning . eller. genom den mäktiga åtrå efter bund-( ling och verklighet, som allestädes går ige-!( som tiden, it aflägsnede från kyrkan, j:; från hennes Jära och kult, och hvilka dock i sitt hjerta känna ett djupare behof, än de : N t f i j sjelfva veta, efter religiös uppbyggelse och väckelse. Vi förneka ej, att rationslismen i dess!4 a århundra: CE på afvägar komna, till det