Aftonbladet – 28 juni 1867, sida 2

Den svarte debardören vände likgiltigt på hafvudet och kastade en blick öfver axeln, på lösnäsorna. Han reste sig upp och de fyra andra debardörerna gjorde på samma sätt. Låt oss dansa, yttrade den, i hvilken Pierron och Mouchette trott sig igenkänna CoquillardCharboznesu; och i detsamma togo lösnäsorna, hvilkas antal verkligen fördubblats, hvarandra i händerna och började svänga vildt omkring debardörernas bord. Låt gål? sade den svarte debardören, Fem käppar beskrefvo lika många bägar och fem lösnäsor stannade. De hade ett förträffligt skäl till detta afbrott i dansen. Man fattar det säkert utan att vi behöfva närmare beskrifva det. De fem lösnäsorna lågo p golfvet. Deras fem kamrater väntade icke tills turen kom till dem, utan kastade sig hufvudtupa öfver sina motståndare, i hopp att unna öfverrumpla dem. Men olyckligtvis för dem inträffade icke letta. Oaktadt ett förtvifladt motstånd, sågo de ig inom ett par minuter öfverväldigade, attade vid kragen och i medjan af debar lörerne samt handlöst utkastade genom lörren, som den bebornade Mouchette höll ridöppen. Några ögonblick sedonare kommo deras tamrater, som blifvit eå skickligt slagna till volfvet, och förenade sig med dem på gaan, utburna med ail den respekt man var kyldig deras olyckliga mod, a alla de pefoglar som bevittuat deras hastiga nelerlag. Gå på, mina bröder, mina onklar, mica usiner, sade Mouchette, bugande sig för