Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 3

Den fjerde ponsoröd; Och den femte lilasfärgad. Då vi tillsvidare icke känna hvarken derag ålder, bostad, föreller tillnamn, nöja vi ose med att kalla dem den svarta, blå, ula, röda eller klarfärgade och skilja dem ut genom färgen på deras drägter. De inträdande hade blifvit observerade af alla kunder hos pappa Tournesol. En pierrot, som superade tillsammans med en smådjefvul, försedd med rödmålade horn och gröntmåladt ansigte, hade lifligt vändt sig om emot dem. PÅr det han?? frågade han. Kamraten svarade med munnen full af mat: ?Haen, det vet jag intel... men de, ja! PÄr du säker derpå? ?Hvem kan någonsin vara säker på någonting ?? Gå och smyg dig omkring dem, och ...7 Åh, det behöfs inte?, svarade den behornade med en af sina vackraste grimaser. ?Huru!4 utropade den andre med en nervös otålighet som tillkännagaf en natur van att böja hvarje motstånd. Om det är de, så skola vi skratta ...? Han slog i ett glas ända till randen, drack ur det och tillade: Tycker ni om att skratta, herr Benja...?? ?Tyst!? afbröt pierron och hindrade honom att uttala namnet. Godt! man tiger, Det är icke det svåraste att utföra på lifvets spända liua.? Pierron satte högra armbogen på bordet, siödde hakan mot handen och undersökte ställningen. (Forts.)