Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 3

Vi upptaga med röje detta förslag, med de i sammanhang dermed framställda frågor, till diskussion; men vi skilja oss i nägon män från den ärade författaren i fråga om grunden till yppighetens insteg i läroverken. Efter att med rätta hafva såsom i j ett nationalfel påpekat svenskens benägeno het att synas vara och ega mera än han är s och bar samt att lefva öfver tillgångarne, säger han: ?Att skolungdomen är anstucken .Jaf den luft, hvaruti han lefver och som han s begärligt inandas; att han till skolan medti förer hemmets och ortens geder, detta är ganska förklarligt. — — Det är således förs j äldrarne och hemmen, som jag tror böra ; uppbära hufvudsakligen skulden?; och tilllägger insändaren läpgre ned en antydan, att ett försök af skolstyrelserna att stäfja ungdomens flärd skulle kunna föranleda en brytning emellan skolan och (en del) föräldrar, hvarföre åtgärder i sådant afseende ; borde ske efter samråd emellan målsmän :J och skolstyrelser. ) Författaren har härvid, efter vår öfverI tygelse, alltför mycket underskattat skolans I makt. Det är alldeles otvifvelaktigt — man kan, i hvarje samtal med föräldrar, som i Iskolorna hafva bern, finna härå den full;I ständigaste bekräftelse — att, om det verkI ligea berodde :f föräldrarnes flertal, någon po fe ft ifrågakomma. Det låter tänka sig, ehuru högadlig eller borgare-patron låter sin son l ikläda sig batt och guldkedja m. m., för att kert är att de allraflesta föräldrar — ja, vi skulle tro, åtminstone nio tiondedelar af dem med ledsnad och grämelse se de stora kostnader, som ynglinvgarnes långvariga skol. gång nu föranleder, väsentligt förökade genom luxuriös klädsel. Och skälet är helt tast ogerna, de uppoffringar, som lyx och mod föranleda, för hustrus, döttrars och möjligen äfven äldre söners klädsel; men i afseende på pojkar, som ännu gå i skolan och till en stor del hvarken vilja eller kunna tillbörligen akta sina kläder, 1 afseende på dem vill man åtminstone vara fredad för andra utgifter än de mest oundgängliga — en önskan, äfven föreskrifven af nödvändigheten; ty både embetemän och näringsidkare hafva, med få undantag, alldeles icke råd till onödiga utgifter. Det är derföre säkerligen icke utan mången protest och lifligt missnöje som föräldrarne bifalla sina söners alltjemnt stegrade fordringar på lyx och komfort — fordringar, hvilka ynglingarne grunda på i skolan införda Druk och kamraters anmärkningar; och de allraflesta uttala visserligen icke sällan sin förtrytelse öfver lärarnes och skolstyrelsernas slappa efterlåtenhet, hvilken låter allt dylikt sjelfsvåld få insteg, ehuru, efter hvad man allmänt anser, det för dem vore oändligen lätt att afböja detsamma. Det heter uti den förenämnde insända artikeln, att det icke är skolan, som förser ynglingarne med lyxartiklar, och stt, om föräldrarne behagade sjelfve åstadkomma den önskade reformen, de säkerligen skulle i sina bemödanden stödjas af skolan. Men är detta sednare så alldeles säkert? Finnes det icke läroverk, i hvilka nian, långtifrån att ogilla t. ex. gossarnes fåfänga att bära höga hattar, understödjer och, i gossarnes egen tanka, uppmuntrar denna mani genom att för småherrarnes nya bufvudbonader anbringa särskilda hängare? Lika säkert det är, att bemödanden icke saknas bland föräldrarne att hämma lyxen, lika säkert är alt deras isolerade äåtgöranden i detta fall skola blifva alldeles fruktlösa, och att det endast är skolan, som genom enheten i hennes styrelse och de vida kraftigare tvångsmedel, som hon kan använda, är mäktig att hämrea dylikt oskick. Insändaren synes på det hela vara af samma åsigt; men i det han medgifver att enda olögenbeten af strängare ordningsstadgar inom skolan skulle kuuna vara, att de föräldrar, hvilka ej ville rätta sig efter samma stadgar, finge taga sina ban från skolan, anger han att den reform, genom anläggandet af en likartad skoldrägt, som borde vidtagas, påkallade gemensamt beslut af skolstyrelser och föräldrar. För vär del befara vi desto mindre någon brytning mellan skola och föräldrar, i anledning af en sådan reforms vidtagande, som vi tro att alla föräldrar och mälsmän, ja äfven ynglingarne sjelfva, skulle vara särdeleg belåtna med en ordning, hvarigenom de förre befriades från ganska stora utgifter och de sednare blefve mera fredade för anmärkningar ej mindre från kamraters sida, vid tillfällen, då de dyra persedlarne blifva mindre moderna, än från föräldrarnes, när samma persedlar ofta behöfva mot nya utbytas. Med nöje omfatta vi således det af hr J. A. H. framställda förslag om anläggandet inom elementarläroverken och i första rummet inom dem, i hvilka lyx och efterhärmningslusta börjat inrota sig, af en gemensam drägt, hvad mössa och rock beträffar; och vianse detta förslag desto mera tidsenligt, som fördomen mot uniformering numera, sedan man insett fördelarne af att låta till och med folkskolornas ungdom för deras vapenöfningear anlägga likartad drägt, förlo at både udd och kraft. Om man så vill, skulle denna drägt kunna nekränkas till en uniformsmössa, utan prål och om detta ansåges för gosearne innebära någon tillfredsställelse, något olika för olika skolor ; och vi tro icke att, för antagandet häraf, något gemensamt beslut af föräldrar och vederbörande skolstyrelse erfordrades. Likasom dessa styrelser nu anse sig berätigade att föreskrifva ett visst elag af anmärkningsböcker samt viss form för skrif. vöcker m. m., jemte andra ordningsreglor, orde de väl vara oförhindrade att i den vida vigtigare angelägenheten, om förebygSES lyx ibland ynglingarne ingalunda skulle! naturligt. Man underkastar sig, ehuru ofIvi knappast tro det, att någon uppblåst lysa öfver mängden af kamrater; men säie oroliga, nyfikna blickar, som de oupphörligt men förstulet kastade mot dörren, cke hafva lemnat honom något tvifvel öfrigt i detta hänseende. lu;j fre ni