Aftonbladet – 22 juni 1867, sida 3

-fred och att draga sina färde. Ni min ; hvilket präktigt tal den ädle ynglingen hö Itill den etruriske konungen, sedan han sök I mörda honom midt ibland hans folk, me I hvarvid ban af misstag kom att i ställ ;Istöta ned hans skrifvare. ?Jag är romers medborgare?, sade han, ?Mucius är mi namn. Jeg har såsom fiende velat mörd min fiende, och bäfvar nu icke för attsjej dö. Och jag är icke den ende, som hyse detta sinnelag mot dig: en talrik skara 3 yoglingar efter mig sträfvar efter samm ära. Hvorje ögonblick skall en mördar lura på dig, öfverallt skall du från denn lsturd darra för ditt Jif; så har den rome ska ungdomen svurit. Vilåtaden sllmänn fejden hvile, med dig allena vilja vi haa göra?. Konungen, uppbragt och förskräck öfver detta tal, hotade honom med tortyren om han icke närmare uppgaf sammansvärj ningens beskaffenhet. 70 se7, svarade Mu cius, ?huru föraktlig kronpen är för den som hafva en stor ära i sigte? — och me dessa ord stack han sin högra hand i del femmande elden på ett närstående offeral tare och lät den förtäras af lågorna, unde det han stod liksom fördjupad i andra tan kar. En rysning genomfor de kringståen de; konungen lät sjelf rycka honom fråi elden och förkunnade honom att han vore fri. Godt, fade Mucius, ?så mottag til tack för din fåfva den underrättelsen at trehundra romerska ynglingar sammansvu rit sig mot ditt lif. Vi kastade lott, och mig träftade lotten först; de följande skolt i sinom tid icke taga miste om dig.? Denna underbara handling, hvars historisk het för resten är mycket tvifvel underka stad, rörde oss på det lifligaste i vår barn dom. Nu deremot, då vi säsom mognad mön läsa berättelsen om den -polske-yng lingen Bereczowskis mordförsök mot ryskt kejbaren, väcker detta dåd vår som helt verldens afeky. Sedan romaren Sceevola er gåpg erhållit sin historieke hollstämpel så som entusiast och hjelte, tar ingen den ifrår honom; den olycklige unge polacken der emot kommer förmodligen att i ell evighe bära namn af fanatiker och lönnmördare, de sednare något oegentligt likväl, alldenstund han föröfvade sin ogerning på öppen gata: midt på ljusa dagen och i hundratusen men niskors åsyn. Den etruriske konungen lä sin mördare gå; polacken Bereczowski ble omedelbart efter attentatet häktad, och ehuru kejsar Alexander säges ha lagt sig ut för honom slipper han troligen icke ut törr än den dag då han skall vandra till schavotten. När Porsena fick höra hur den romerska ungdomen var sinnad mot honom drog han sig ögonblickligen tillbaka, af aktnjog för den romerska karakteren?, säga de romerskäå historieskrifvarne; man vågar icke hop. pas att ryssarne skola visa samma egard för den polska karakteren i anledning af händelsen vid Longehamps. Och således kan man vara lugn för att exemplen från forntiden icke ha någon inverkan på nutidens handlingar och åsigter. Hvilket skulle bevisas. Det var väl aldrig exempel på att någon svensk riksdeg-slöts utan ett siörre stjernfall till belöning för under riksmötet ådagaJagda förtjenster. Denna gången uteblef det likväl, och de riksdagsmän, som qvardröjde sig här i väntan på en orden, eller ör pet vatten blefvo i det förra afseendet illa lurade, liksom i det längsta äfven i dets dnare. Tacka Gud, att de icke blefvo rånade på köpet, etteratt hafva vid ett glas svagdricka språkat med någon obekant af hyggligt utseende om det allmänna bästa, sågom det hände med hr Ola Nilsson från Hernösand. Riddarkapitlet kom ändtligen, dock icke till belövande af några rikedagsmeriter, utan till välbehöflig förstärkninj af ordenskassorna för den stora gratisutdelning af svenska ordnar som förestår vid H. M.; kohängene tillämnade besök i Påris, Denna lilla upplysning om orsaken hvarför tjernfallet denna gåög blef så rikt torde vara egnad att till sans återföra dem af de ya riddarne, som under de sista fjorton legarne håliit på att blitokiga af att grubbla fver hvilka meriter de för nämnde värdignets erhållande månde hafva ådagalagt. Hur. det eljest kan gå till att bli dekoerad visar följande anekdot från fälttåget på, Krim: I 101:sta linieregementet befann sig en stackars fan till konskriberad, en bret-g nare, hvilken instruktören aldrig kunde bi ringa det mivsta lärdom. Han var venterhändt, tafatt, drumlig, dum, gjorde gevär på axel när man befallde honom skylIra, skyldrade i stället för att göra gevär 3 axel, marschersde när det kommendeades halt, blef stående på ställt när order safs till språngmarsch, petade oförvarandes ill kemraterna med sin bajonettspets och var till och med omöjlig till de underordmade befattningarne att bära ved och vat. ep... en bretagnisk Sven Dufva med ett ord. Hved skulle man göra med en sådan urk? Då regementet afgick till Sebastopol lemnade man honom qver i Frankrike; men dä let tappra 101:sta decimerades i jog vet cke hvilken strid under stadens murar, skickade man alla karlar ur depoten för att fylla dess leder. Vår konskriberade gaf sig då å väg oeh iterkom sex månader derefter... med helerslegionsbandet. Folk som kände honom kunde icke tro siva ögon. — Hur har du uträttat dina saser? frågade de. Och han svarade på sitt okonstlade språk : — Minsann jeg det vet. Man tog mig ombord på ett fartyg, som rökte så mycket ti jag tick ondt deraf. — An sedan? — Sedan? Vänta lite. Sedan kom jag till stt land, der alla mennviskor voro klädda om till karnaval. — Ah, jaså, det var tursarne. — Turkarne, det är mijligt. Derpå väckade man ännu en gång in mig iettanmt fartyg som rökte och när jag hade komnit i land skjuteade man mig ner i ett häl ned mitt gevär och en spade. Nå, då hänle det sig en dag medan jag stod der och sräfde ati en handfull individer kommo och fverföllo mig och kamraterna. Enaf dem, n jånr drasut, som jag aldrig hade gjort vågot förnär och som inte en gång talade ranska... en riktig vilde!... trampade mig vå foten. Då blef jag rasande,! jag kallar wonom nöt, jag börjar slå omkring mig, ag dödar en, två, tre, ja ända till så der ingefär åtta. Men?, utbrast löjtnanten, du är en hjelte!? Det tycks som jag skulle