Aftonbladet – 21 juni 1867, sida 3

Prolog vid Invigningen af nya Djurgårdsteatern 1 Juni 1867, Ifrån den nya Djurgårds-scenens tilja Jag helsar ödmjukt publikum i dag Med ärligt uppsåt och med redlig vilja Att tyda härifrån det skönas lag; Att konstens hvete från dess agnar skilja fan söka ställa fram i sanna drag vad dikten skapar och hvad tiden bjuder Ty tidens andedrag ur dikten ljuder, Ej så som kunde jag dock ge det bästa Af hvad i dramats spegel ställes fram: Det bästa ses ej alltid af de flesta Och Shakspeares Musa är för allvarsam, För upphöjd, att å dessa tiljor gästa; — Nej, löjets idrotter och skämtets glam Här måste alltid taga broderslotten, Fast allvar gömmas skall som guld på botten. Och dock har Djurgårås-soenen anor höga Uppå det stora dramats vida fält. Här Torslow har för hänförd samtids öga Sin Richelieu, Correggio, Machbeth ställt. Men — mana andar fram, det båtar föga, Om nutidg bifall klingar än så fällt, De gå ej åter i de gamla skrudar, Och vår tids smak, den hyllar andra gudar. Försvunnet är också det gamla tempel Der äfven jag stod som adept en dag, Och der, fast ytan bar af lada stämpel, Dock snillet segrade och smak skref lag. Der Pierre Deland till slut gaf oss exempel Af gallisk finhet under humaras drag, Och der, al brodren, Blanche förut blef talkad, För en salong, förtjust och tätt befolkad! Då var der mången som skref in med seger Sitt namn i runor uppå konstens sköld, Ja, mången som nu nått sitt sista läger Och hvilkens låga släckts af grafvens köld. Den gamla ladan nu blott minnet eger, Be lef, som mycket anhät, tidens stöld, ch lågån grep den nya tempelrunden Som reste sig uppå den gamla grunden. Det var som om den sagt: Med dina planer, Du nya tid, vik hän till annan platsi itör ej den gainld Djurgärds-ladans maner, e trifvas icke i ditt praktpalats! Begraf ej minnet af de veteraner Som här af tjusta skaror huldigats! Ar templet utdömdt, der de lagrar vunnit, Så vörda platsen der de lett och brunnit,4 ge tiden har så gjort. På gamla grunden ig reser icke mera konstens sal. Den fått en annan, och i denna stunden Dess portar öppnats, den är vid och sval; Den hoppas samla få ur semmarlunden — Be glada gästers fock till tusental; ch fast här inom konstens eld må brinna, Den hoppas skydd för yttre lågor finna! Och vi, som skola vakta altarhärde: Ha se att ej det Snar fjamma släcka, i r skoningsfulla mildhet, jag begär den ör hvarje gåfva som af oss er räcks! På konstens skala finnas många värden, Att vårt är lågt, ej deraf jag förskräcks, Om blott I tagen det vi kunna gifva För hvad det är — ej hvad det kynat bufva 4 å är jag trygg och helsar eder alla Välkoni hil ti vär nya sälla al Ett lofvar jag: ej skall vår sträfvan falla Så djupt i kx att för guld blj fall tan ej ert ti Sv osa till nöte skalla, r aktning följe dock vår säng, vårt tal, Ty nå vi höjden ej, skall dock härinne Ej något såra få ett ädelt sinne mm