Aftonbladet – 21 juni 1867, sida 2

lade allt det storordiga hotet gått 1 Iull-fes ordan, skulle den första riksvagen efterder epresentationsreformens genomförande ha sje cke blott störtat den ministår, som de sed-linv are åren suttit vid konungens rådsbord,på tan derjemte vändt fallkomligt upp och ned : ;å alla de förhållanden i landet, som pålaf ninsta sätt varit beroende afnärings-, tull-, oss ankoch kreditlagstiftningen. I alla dessalde iktningar hade systemet? syndat, och na-på urligtvis borde protektionisterna, då delkKri kulle komma till väldet, från grund och lon votten reformera en lagstiftning, som 1ör-laf mälts hafva dragit olyckor och ruin öfverlut: äderneslandet. vo Olyckligtvis för protektionisterna, menlke lyckligtvis för landet, befanns den nya riks-hi dagen så föga benägen att gå protektioni-phj sternas ärenden, att intet af allt det, som il fir protektionisterna väntat och förutspått, gick Iha I fullbordan. Väl tillmötesgick riksdagen !m det framställda yrkandet om en utredning de af orsakerna till jordbrukets finansiella be lril tryck, och ett särskildt utskott tillsattes för !c detta ändamål; men dess Jedamöter voro lsk samvetsgranna nog att lemna en skildring af fu näringarnes tillstånd, hvilken, i motsatsfö mot de protektionistiska nattstyckena, varlre sann och i hög grad tillfredsställande. Ochla! utskottet erkände öppet att den förändring, o som genomförts i systemet för vår handelsyv; lagstiftning, var till principen riktig, samt gt att ticen för förändringens vidtagande vaitld inne. Utskottets framställningar och förslag, S till en del mycket oskadliga, till en del skä-lF ligen barnsliga, ledde icke till något resulte tat, och riksdagen gick till ända, utan attly någon enda åtgärd i protektionistiskt syfle!F blifvit vidtagen eller ens på allvar ifråga-!r satt. Tror emellertid någon, att protektionisterna med anledning häraf uppgitvit fältet, misstager man sig mycket. Bemödandena fortsättas alltjemt att genom vrängda framställningar förvilla allmänna tänkesättet och söka utbreda den föreställningen, att all den förlägenhet, som kan drabba vare gig staten eller enskilde, har sin grund endast och al lenast i den friare handelslagstiftningen och utgöra souvenirs de mr Gripenstedt?. Nu sednast har Dagligt Allehanda sökt göra troligt, att det är Pför frihandelns skull? som riksdagen nödgades besluta de förhöjda skatter som erfordrades för att åvägabringa jemvigt mellan statens inkomster och utgifter. För att så mycket lättare och bättre kunna popularisera denna vackra tanke, har något qvickhufvud inom protektionistlägret påfunnit den småbehändiga finten, att kalla de fastställda förhöjda afgifterna för frihandelsbeskattning.? Kunde vi j i denna betryckets tid ha undgått dessa förhöjda afgifter? spörjer Dagligt Allehanda, och det värda bladet besvarar frågan sjelf mycket tvärsäkert sålunda, att detta varit ?utom allt tvifvel? om ej vår regering, alltsedan frih. Gripenstedt blef finansminister, varit så ytterligt tillgifven de flacka frihandelsiderna, och om slutligen 1866 års rikets ständer afslagit de franska traktaterna.? Det! är derföre som ?fihandelsskatt är och blirl. det rätta namnet på de nya skattebördorna?, tillfogar Dagligt Allehanda. Tidningen säger sig vilja bevisa? dessa åståenden, och bevisen bestå i åtskilliga beräkningar öfver hvad tullinkomsterna skuile ha utgjort för den händelse att de nedsättningar, som blefvo en följd af de franska traktaterna, icke hade kommit att ega rum. Då Dagligt Allehanda försöker på detta klumpiga sätt förvända synen på allmänI heten, förutsätter det värda bladet hos sina läsare en sådan kortsynthet och tanklöshet att de ej skulle märka, att hela den s. k. bevisningen går ut på att ådagalägga, att om de behöfliga medlen uttagits genom andra skatter, å skulle de af den sista riksdagen beslutna skatter icke ha behöft upp: tagas. Om tullinkomsten redan förut, genom högt uppstegrade afgifter på en mängd lartiklar, varit så hög att någon brist icke l uppstått, så hade några förhöjda afgifter licke behöft ifrågakomma. Det är detta och ingenting annat som Dagligt Allehanda ?bevisar?, och det är på grund af en sådan ij Devisning som bladet tror sig kunna förhatliggöra den friare handelslagstiftningen genom att sätta densamma i samband med några nya skattebördor. Att landet i det ena fallet som i det andra hade fått till staten skatta precist lika mycket, fastän utgifterna utgått under annan form, låtsar , Allehanda icke om, och ännu mindre kan man begära att i det bladet finna någon antydan om, att de förhöjda afgifter, som af den sista riksdagen beslötos, äro af den beskaffenhet, att man kan hoppas, att allt hvad folket utgifver med anledning af dessa skatteförhöjningar, verkligen kommer staten tillgodo; medan deremot, om medlen skolat uttagas genom högre afgifter på de ?340 särskilda införselsartiklar?, å hvilka tullen nedsattes genom franska traktaten, folket hade fått betala icke blott den summa, som staten behöfde, utan derjemte kanske många gånger detta belopp såsom skatt till ?skyddade? fabrikanter, som genom de bibehållna högre tullsatserna sett sig i tillfälle att bibehålla högre pris på sina tillverkningar. Detta är så klart, att det icke fordras mycken eftertanke för attinse hvilkendera utvägen att fylla statsbehofven som är för folket fördelaktigast. Hvilkendera som varit för protektionisterna förmånligast och följaktligen skall af deras sakförare pligtskyldigast rekommenderas, är like lätt attinse. Naturligtvis hafva vi icke, med hvad vi här anfört, på något sätt erkänt riktigheten af D. Allehandas antagande, att om de genom frarxska traktaten upphäfda eller nedsatta tullafgifter fortfarande varit gällande, någon statsbrist icke skulle ha uppstått. Vi hålla fast mera före att hela denna utgångsPapst är falsk; men anse oss nu icke heöfva sysselsätta oss med någon närmare undersökning ef detta förhållandet, då vi här endast velat påpeka det på samma gång försåtliga och ohållbara i den deduktion, genom hvilken Allehanda sökt bringa skatte-. förhöjningarne i något samband med det af statsthakierna under sednare är följda system i handelslagstiftn ngen. S— 2 ov MMM I gl mr mm es PO AD QQ IR ?De skådespel, som nyss gifvits i Paris, säger Revue des denz Mondes i sin sednaste chronique, är en oförutsedd illustration af samtidens civilisation. Hvad kan gerna vara bizarrare än kontrasterna mellan dessa bullrande scener? Det är först och främst mo mansEKner färildrada renrecentanter af Fin