Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 3

0 VENEREA Netten, reste sig upp, gick bort till brodren och stoppade ned ett envist pattkappsband, som hade för vana att alltid sticka rätt uppi nacken. Och härvid kysste hon honom blidt på tinningen, hviskande: ?Arme broder, som så litet är af denna verlden! Gud vare lof att du har oss !? s Huruvida lektorn instämde i hennes lofsång torde vära ovisst. Men hvad som var säkert deremot, var det, att han med förtjusning räddade sig undan systrarnes olyckliga och de öfriga äldre damernas skrattfulla miner genom att, sedan han druekit t, följa enkans uppmaning att skänka henne ett ögonblick innan de andra epel. herrarne infunno sig?. Jag ber er tusen gånger om ursäkt, tnina vänner?, sade hon till sina gäster me. det huldaste småleende; det är bara en punkt i Schiller, om hvilken jag övskar upplysning.? De äldre damerna begagnade nu tillfället att med flödarde vältelighet prisa lektorns lycka, som egde två så omsorgsfulla vårderinnaor. De bådo dessa för allt i verlden icke så mycket lägga på sinnet en sådon småsak som bordduken. Småsak !? utbrast Polla förtvifled; ban är tre alnar på hvart håll!? Om han också vore sju?, förklarade den ena damen lugnande, betyder det ingenting. Lektorn är så ansedd både som menniske och vetenskapsman, att han kan gå med hvad han vill på ryggen. Just hans distraktioner ge en så pikant anstrykning åt hela hans va ? Ja, om nånans lysande, runda skifva icke hade sina ekuggande punkter, ekulle hon kanske till :och med vära enformig?, försäkrade artigt den gamla damen; som haft svårast att dölja sin skrattlust.