Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 3

ånger är så allvarlig och hennes förlåtels efter allt hvad hon lidit så rörande, att mai skall vara kall som is för att ej på de högsta intagas af allt det sanna, det skön: i detta stycke. Läs om det, min fru, lä om det !? Nåvälk, hviskade enkan öfvervunnen eliter lektorn, på hvars omdöme jag full litar, uppmanar mig dertill, skall jag verk ligen en annan gång försöka att läsa det Nu ver det emellertid första versen i ?Dei Triumph der Liebe? jag önskade få förkla. rad... Selig durch die Liebe Götter — durch die Liebe Menschen Göttern gleich! Liebe macht den Himmel Hwmmlischer — die Erde Zu dem Himmelreich.? Det måste vara något utomordentligt i denna vers, hvars andemening jag tycker mig fatta, liksom man fattar vindens susning i silfverpopplarne, men hvars bokstafliga uttydning, jag tillstär det uppriktigt, erbjuder svårigheter. cHm!4 yttrade lektorn tydligt ohågad. Det der är ju icke så konstigt4, och härvid resolverade han meningen ord för ord, talade om sammandragna satser etc. etc., allt till den grad öfverbevisande och likgiligt, att enkans bjerta sjelft blef som en sammandragen sats. Det hela föreföll henne som när man plockar bleden af en nyss itsprucken skimrande blomma; man får reda på arten hon tillhör, på ståndare, pistiller och allt hvad de der lärda sakerna reta, men — de fina blombladen ligga kringpridda, doftet är förflyktigadt; det är en ärdom mera och en pjutning midre, Hon. kade och suckade, samt såg på den omöj.