Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 2

— Stiftsprosten Peder Andreas Jensen afled den 15 dennes i Kristiania, efter kort tids sjukdom, i sitt femtiondefemte år. Han blef student 1831, kandidat 1836, vikarierade åtskilliga gänger såsom lärare vid Bergens lärda skola, blef 1843 residerande kapellan i Lindaas, förflyttades 1848 i samma egenskap till Aker, utvämndes 1859 till stiftsprost och kyrkoherde vid vor Frelsers församling i Kristiania. Under några är var han lärare i Kateketik vid det praktisk-teologiska seminariet. Offentlig uppmärksamhet tilldrog sig Jensen först såsom skald, säger Morgenbladet. Redan 1838 utgaf en liten diktsamling, och den härmed började poetiska produktionen fortsatte han sitt lifigenom. Hen har skrifvit både lyriska och dramatiska stycken, visserligen ej något som gjort starkt och varaktigt intryck, men mycket som på ett lyckligt sätt uttryckte ögonblickets stämning eller behagade genom sin friskhet och sköna form. Mest värde ha nägra af hans religiösa dikter, men hur vackra än vissa af dem äro, var Jensen dock onekligen mycket mer talare än skald. För predikstolen var han i många bänseenden ovanligt begåfvad och för den hade han med stor omsorg utbildat sig. Han hörde sålunda till de bästa andliga talare, vi på sednare tider egt. Dels på grund häraf, dels med anledning af hans verkeamhet som själasörjare, dels för hans förtjeuster om folkskoleväsendet ansågs han till och med för en af Jandets mest framstående prester. Då lagen af den 16 Maj 1860 stadgat, att undervisningen i folkskolan skulle omfatta geografi, historia och naturkunskap, dock endast i det omfång, hvari dessa ämnen vore upptagna i läsebuken, beslöts det att genom oftentlig försorg åstadkomma en läsebok, som ej blott motsvarade folkskolans behof i nämnda hänseende, utan äfven för öfrigt kunde tjena till grundval för folkupplysniogen. . Åt Jensen uppdrogs att utarbeta denna läsebok, som nu är spridd i mer än hundratusen exemplar och sålunda utgör ett af de väsentligasie bildningsmedlen för den uppväxande generationen. Det är säkerligen en allmän tanke, att Jensen lyckligt löste denna vigtiga och svåra uppgift, och sjelfva det-motständ, hans läsebok från vissa håll rönt, torde gifva fullt skäl till att glädja sig öfver att man hade en så duglig, allsidig och Jefnadsfrisk man som Jensen att sätta till detta arbete. Hans talanger, bans ovanliga verksamhetsbegär och arbetskraft bragte honom i ansvarsfulla förhällanden. Tadel undgick han visserligen ej, men det var sällan bittert, ty hans fel voro en liflig, men ädel och frimodig naturs öfverdrifter och glömdes eiler förlätos lätt. Ingen tviflade om, att ju Jensen var, hvad man kallar, populär. Men den allmänna sorg, som grep hufvudstadeus inbyggare, då pingstdagen den oväntade underrättelsen spridde sig, att hans hf vari fara, vittnar om att han hade vunnit någonting mer än allmänhetens ynnest, och nu vid hans bår skola alla vara ense, att man i honom förlorat en sällspordt älskvärd och mycket förtjent medborgare och prest. — Christina Nilsson sjöng den 13 dennes på en stor konsert, en s.k. ?State Concert?, i Buckingham-palatset i London, till hvilken omkring 700 personer voro inbjudna af drottningen. Fröken Nilsson sjöng två svenska folkvisor och deltog i en trio ur Athalie af Mendelssohn med damerna BSinico och Trebelli sami i en duo ur Don Pasquale med sångaren Graziani. Fröken Nilsson, a a TE RR SN ES NR fo ana net St SE a ne