Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 2

Samma enkelhet, som förefanns i henne drägt, låg utbredd öfver hela hennes vä sende. Hennes veka lif, så smalt att det när nog kunde omfattas med händerna, försvan: under en vid kappa, som var nödvändig anseende till den kalla årstiden. En blå kapuschong betäckte hennes huf vud och en del af ansigtet. En mycket kor kjol lät se hennes små fötter, som voro in stuckna i träskor. Den upvga flickan, som hr de Warren: kallat Edmåe, var snarare klädd som er bondflicka än som en ung dam ur de högre klasserna. På hennes höga, hvälfda panna, i hennes öppna och stolta blick, på hennes sätt at bära sin enkla drägt, påminnande om de vendeiska qvinnorna under adertonde sek let, skulle emellertid en noggrann betraktare snart igenkänt en gjärna af ädel börd, som i följd af olyckor eller principer beslutit sig för att anlägga denna drägt. Det låg mycken stolthet; måhända en ädel stolthet i denna till ytterlighet drifna en: kelhet. Måhända var det också något avnat än stolthet, det var kanske en siorartad uppoffring. Hvad vi kunna anse för säkert, är att grefve Warrens icke visade något tecken till förvåniog vid åsynen af denna kostym. Han tog den unga flickans händer, som hon räckte honom, och utan att hon gjorde det ringaste motstånd, utan att hvarken fan Biler hon deruti sågo något ondt, betäckte han dem med kyssar. Det var ett stort prof på vördnad, som han gaf sin förtjusande ledsagerska. Det var en verklig hyllning af en ådel vasall, öfvertygad om sina rättigheter, till