Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 2

Grefven stannade bredvid en pelare. Då företedde sig uti hans själ ett feno. men, som hvarje kristen skulle fatta. Denie man, som egnade största delen af sitt lif åt verkställöndet af r.nt menskliga planer, åt förverkligandet af filosofiska, sociala, men jordiska id6er; som för mångfalden af sina sysselsättningar icke fann ett ögonbliek, då han kunde upplyfta sin själ till Gud, denne man, som slumpen förde genom den heliga byggnaden, kände sig af en oemotståndlig kraft bortförd från denna jämmerdal: Han glömde plötsligen målet, dit hans gigantiska kraftet sträfvade. Han tänkte med förakt på de medel, utom lagen, utom samhället, som han anivände för att hinna ett mål, värdigt den stora förening, hvars chef han var. Han trampade på sina äldre minnen, sina sednare bekymmer, och då han bliekade rakt upp till bilden af denne Gud som tyctes säga till hovom: Fortsätt, fortsätt, handla och triumfera i mitt namn!? kände han sig så ringa, så liten och obetydlig inför sin skapare, men mäktig och full af kraft mot dem som afvikit från den raka vägen. a kort, men brinnande bön, uppstod från hans hjerta till hans läppar. Sedan denna pligt blifvit uppfylld, gick grefve Warrens igenom kyrkans skepp. Ingen af:de trogne, som voro försjunkna i sina betraktelser, vände sig om eller gaf akt på honom. Han gick ut är kyrkan på motsatta sidan mot den hvarifrån han nyss inkommit. Följande gatan Ville-Eveque, vände han derifrån in på gatan Astorg och vidare till gatan Roquepine. Ingen följde efter honom. Öfvertygad om att vara ensam, gick