Aftonbladet – 18 juni 1867, sida 3

enkans enda skönhet — hade fritt spelrum, De väl klädda fötterna sträckte hon 4å la Taglioni mot den härdes fönster på ett talande gätt: 2dy eller ingen !? hviskade tåspetsarne tydligt. Som hon var närsynt, kunde hon sjelf ej ee det tillbedda föremålet, men förmodade sig vara sedd i stället, och var belåten med det tillsvidare. Hon räknade ut att ännu återstod mest en halftimma tills föremålet borde gå i skolan att sina dyra pligter sköta. Polla, den elaka Polla, stod emellertid just nu i brodrens rum och njöt af den beagliga synen och skrattade så högt att katten vaknade och förvadrad tittade på sin annars så ellvärliga matmor. Men denna skrattade alltjemt och utrast slutligen för sig jelf i det hon nickade mot den förhoppningsfulla enkan: ?Ja, gunga du, ingen ser dig mer än jag, och om också en annan såge dig, hade du ej mera för det.? ch härmed gick kalla, sedan hon väl skrättat ut, i trädgården till de båda öfriga YHär sitter jag och drömmer mig vara en liten fågel?, smålog enkan huldt emot Polla, förgäfves försökande, för gungans svängnings skull, att räcka henne sin hand. ?Du tyCcKer säkert, Nilla Polla, stt jag är bra barnslig.? Åh nej, svarade denna ännu leende, Rhvar ogH ep roar sjg på sitt ätt, men för att vara en fågel är då bra låogt nere vi jorden?, och härvid gaf hon sip svärmiska väninnas rygg en välment pvif, som lät henne betydligt närma sig fåglarnes rike. Gud! söta Polla, inte så högt, Inte så högt, skrek enkan orolig. ?Jag får svindel, jag hissnar... och dessutom,,. himmel 1 just nu erinrar jag mig pigor hyärpå jag förut icke tänkt,,, Netten, söta Netten, Håll