Aftonbladet – 14 juni 1867, sida 2

STOCKHOLM den 14 Juni Välfärdsutskottet ooh frihandeln. Det är bekant att det utskott, som vid den nyligen afslutade riksdagen .nedsattes för att yttra sig rörande jordbrukets finan. siella angelägenheter — det i dag!igt tal s. Fk. välfärdsutskottet — efter en sakrik ut redning af näringarnes tillstånd i allmänhet oeh. jordbrukets isynnerhet, fann sig föran. låtet uttala sin öfvertygelse, att den under sednaste årtiondet genomförda förändring i systemet för vår tull-lagstiftning varit i prin.cipen riktig och att tiden för denna: förändring varit inne. Ett sådant yttrande at ett utskott, från hvilket man på vissa håll hade väntat ett motsystemet? riktadt dråpslag, behagade naturligtvis icke protektionisterna, och minst sådana deras sakförare, som gjort till-sin uppgift att för det friare handelssystemets bekämpande förvränga eller förneka äfven de mest solklara fakta. Dagligt Allehanda, som af utskottet fått en sä Jedsam dementi, hade påtagligen svårt att hemta sig frånsin öfverraskning, och kom sig endast för att kort och godt förklara utskottets nyss anförda yttrande vara Pen aberration?. Deremot har nyligen en insändare i tidningen Aros uti en längre uppsats sökt leda i bevis, att utskottet hafi orätt i sitt påstående; att det nya handels. systemet, der det blifvit tillämpadt, visat ofördelaktiga resultater och att följaktligen den till grund för detsamma liggande teori ingalunda visat sig till principen riktig. enna insända artikel belyses i ett sednare nummer af Åros i en uppsats af bladets egen .redaktion, som upprullar en skildring af tillståndet år 1844 — således innan ännu något nämnvärdt steg på fribandelsbanan blifvit taget — och ådagalägger, att man då, midt under det allena saliggörande förbudsoch skyddssystemets blomstring; klagade öfver alldeles samma svårigheter och olägenheter som för närvarande. Vi återgifva här det hufvudsakliga af Aros redaktionens. ganska lärorika artikel. Denna tullfrihet infördes icke af någon riksdag, utan 1855, mellan riksdagarne, a! Sverges efter 1844 mest konservativa och prötektionistiska ministår, då frih. Palmstjerna var finansminister och omgafs i konseljen af sådana frihandlare? som nuvarande presidenten grefve Mörner, Reuter. dabl, grefv2 Sparre m. fl. Afsigten dermed var icgalunda att ge fribandeln nägot säkrare fotfäste, utan att: ?skydda? förädlingsindustrien, hvars flere representanter ivgätt till regeringen med petitioner till) deras favör om tullfrihet på Jifsmedel, lysämnen och råvaror. För öfrigt hade många landtbrukate äfven då yttrat, att deras största fö.luster åsamkades genom brist på en stadgad spanmälshandel, enär en sådan, aldrig kunde komma till stånd, så länge den osäkerhet i all: spekulation herrskade, att vid inträffande missväxt man genast hade att befara bränvinsförbud, exportförbud af spanmål eller importtullens temporära aflysning. Derigenom stodo sädespriserna ofta, trots allt tullskydd, så onaturligt lågt, att t. ex., enligt biskop Agardhs anförande i presteståndet den 2 Okt. 1844, i en at rikets fruktbaraste provinser säljes rågen till 8 å4, kornet till 3 å 3, hafren till 1!s, potaterna till ?3 rdr bko?. Månne landtbruket skulle särdeles prosperera på att skjutas tillbaka till dessa vacklande och osäkra förhållanden? Stabilitet är ju äfven protektionistens lösen. Under Carl Johans tid kunde ej klagas öfver någon förhastad? frihandel. Må vi då tillse, huru det vid hans död stod till med bankens metalliska valuta och öfverimporten. Sverge befann sig då på en punkt, som så nära liknar den nuvarande, att det är i högsta grad frappant. En kris pågick då på andra året, hvars symtomer voro alldeles enahanda med de nuvarande. Men när då tillståndet var enahanda utan frihandel, så kan nu ej frihandeln vara orsaken, Det måste finnas en annan och gemensam grand, som förklarar de begge likartade fenomenerna.