Aftonbladet – 13 juni 1867, sida 3

så alldeles orättmätigt fått uppbära, för deras förfarande vid försök med gifter; mer detta bör icke läggas hela den fysiologiska forskningen till last. 3. Mångahanda fråh urålder häfdvunna behandlinsssätt af djur äro ojemförligt grymmare, än någon försvarligt utförd vivisektion kan vara. Om vi endast erinra det såsom oskyldigt ansedda sättet, att fånga djur, vare sig smådjur eller större djur, samt sätta dem i bur eller annan fångenskap, så kunna vi väl ifrågasätta, om icke t, ex. den fromma busliga qvinnan, då hon glädes åt qvittret från fågeln i buren, sig ovetande utöfvar en större grymhet i att beröfva djuret sin frihet, än vivisektorn med att till vetenskapens tjenst ålägga sitt offer en stunds förmodligen helt modererad kroppssmärta, innan han fullkomligt dödar det. Och detta är dock den allra lindrigaste formen af vanligt djurplågeri. Redan en högre grad deraf ge vi uti de zoologiska gårdarne, der de större hufvudstäderna mer och mer samla till sig djur ifrån alla verldens trakter, för att tjena till den .menskliga kunskapens befordran. Det vilda lejonet i sin starka bur må väl anses vara plågadt af sin fångenskap, ty sin vilda natur och behof af frihet torde det väl knappast någonsin förlora; och för de flesta at djureå torde väl förlusten ef deras frihet, det förnämsta de ega, vara att anse såsom ett plågande. På många djur är klimatskilnaden af en synnerlig inverkan, t. ex. isbjörnen, hvars vandring under varma sommaxdagar utmed sin vattensump så länge han ännu är våt och dermed kan känna svalka efter sednaste badet, in till dess han tager sig ett nytt, är i sanning bjertslitande att ekåda. Och ändock få vi ej klandra dem som med stora kostnader och ansträngningar hopsamla alla märkliga lefvande djur, enär mången deraf kan få en insigt i deras naturalhistoria som annars icke stod att få. Inom det enskilda bedrifves månget ganska grymt djurplågeri, t. ex. att våra lasidragande djur underkastas en i hög grad smärtsam operation, tillatt göra dem brukbarare, att jagthundar, för att kunna tjena för deras herrars nöje, underkastas en torterande dressyr, att villebrådet, till jägarens förnöjelse, hårdeligen jagas och förföljes, tills det stundom helt, stundom blott till hälften dödas, o. m, d. Likaledes utöfvas för vär matberedning icke sä liten grymhet, t. ex. då kräftor kokas till döds, då ålen flås lefvande m. m., och kan väl någon försvarligt gjord vivisektion uti grymhet med sådant förliknas? Må dessa korta erinringar, hvilka hvar och en bör kunna bedöma, vara nog till att fritaga vetenskapen från den fläck som månget ömmande hjerta nu en tid befarat skola vidlåda den; ty de vetenskapliga bemödandena behöfva uppmuntran, men ej återhåll. Antalet af framstående vetenskapsmän inom vårt land är icke stort; eå mycket mera få vi hålla dem räkning för den oförtrutenhet hvarmed de fortsätta ett nyttigt och redligt arbete, samt gifva dem allt det understöd vi förmå. Vetenskapens tjenst är mensklighetens tjenst; låtom oss af hjertat tacka dem som oförtrutet arbeta deruti, samt glädjas åt deras framgång. Le P. 8. Bedan detta var skrifvet och med posten afskickadt, hafva vi uti n:r 84 af Aftonbladet läst en från engelska tidningar hemtad fasaväckande skildring om huru vivisektioner nyligen skola bedritvits vid en fransk veterinärskola. Om denna är sann, och ej åtminstone öfverdrifven, så vittnar det högt om det till ordspråk blifna franska lättsinnet, är mer än afskyvärdt, och skulle visserligen vara hemfallet under våra brottmålslagars rättvisa bestraffning. Men icke må den samvetsgranna och redliga vetenskapliga forskningen bränumärkas för sådana exempels skull; icke må bruket at det pyttiga förmenas, derför att grofva missbruk kunna ske. Exempel hafva funnits på ett lättsinnigt och afskyvärdt förfarande med till anatomiska undersökningar upplåtna menniskolik, men icke lärer väl derför pu för tiden någon vilja förbjuda all anatomisk undersökning på menniskolik. Bå böra ock de undersökningar på lefvande djur, gom af en aktad och kunnig akademisk lärare utföras för sjelfstudium och undervisning, med fullaste förtroende gillas, hvaremot, såsom förut är antydt, alla oskickigt, planlöst eller lättsinnigt utförda äro i högsta måtto klandervärda och förkastliga.