Aftonbladet – 12 juni 1867, sida 6

Li Annonser. Attentatet mot ryska kejsaren. Om denna händelse meddeia nu de utländska tidningarne en mängd detaljer. Så skrifves dagen efter, den 7 Juni, till Kölnische Zeitung: Klockan var 5 på eftermiddagen då revyen var slut. 1 första vagnen af den kejserliga kortågen sutto kejsar Napoleon och ezaren och på baksätet de båda storfurstarne, i den andra konungen och kronprinsen af Preussen. Vagnarne voro öppna och rörde sig endast långsamt genom folkträngseln. I det ögonblick, då den första vagnen kom till klippan vid den stora kaskaden, framträdde plötsligt en ung man, uppslet rocken, framdrog en dubbelpistol och affyrade den. En kula träffade den bredvid vagnen ridande stellmästarens häst, flög emellan de båda kejsarne och storfurstarne och träffade en på andra sidan om vagnen stående qvinna i tinningen. Hr Bourgoing, som förde befälet öfver eskorten, hade, då han säg den oerhörda folkträngseln i venstra allen, hvarigenom den kejserliga vagnen skulle färdas, låtit kusken köra in på den högra. Hit hade polacken gått kortågen i förväg och sköt på fem stegs afstånd. Så lyder hans egen utsago. Ögonvittnen berätta visserligen saken något annorlunda. De låta honom en liten stund stå orörlig, liksom han väntat på medsammansvurne, hvilket dock polacexen bestämdt förnekar. Om blott ?en, eller ?den ena? at dubbelpistolens kulor flög genom vagnen, är ännu ej alldeles säkert; de flesta ögonvittnen tala blott om en kula. Den i näsborrarne sårade hästen gjorde ett språng och blodet stänkte på storfursten-tronföljaren. Hr von Bourgoing trodde först att en helvetesmaskin vore i färd att explodera och päskyndade derför den ejserliga kortågens fart, och satte af i galopp, så att folkmassan först några minuter derefter erfor att kejsarne voro oskadda. Napoleons lugn och sinnesnärvaro förnekade sig ej heller denna gång. Han reste sig upp i vagnen, svängde sin hatt och lät förstå att ingen vore träffad. Då höjdes ett vidtskallande Vive V Empereur! Vive le Czar! Emellertid hade folket kastat sig öfver polacken och man ropade: Bran chons le, branchons le! Och redan träffades anstalter att hänga honom i ett träd, då en piket af parisgardet kom till stället, kastade honoia i en vagn och förde honom undan. Om mördaren gå så många stridiga berättelser, att ännu ej ens hans namn är med visshet kändt. Ge eral Zamoisky, en af den polska emigrationens chefer, har till tidningarne insändt följande skrifvelse: Paris den 7 Juni. Min herre! Det i går af Monitören omtalade attentatet har, som man lätt skall tro, bland mina landsmän väckt en stor bestörtning. Flera af dem hafva till mig uttryckt den önskan att jag i furst Czartoriskys frånvaro måtte ofördröjligen tillkännagifva den smärta och djupa harm som detta attentat ingifver oss. Tillåt mig, min herre, att för det ändamålet taga min tillflykt till er. Polens historia bevisar — och det är något hvaröfver vi äro stolta — att en sådan förbrytelse aldrig egt rum i vårt fädernesland, oaktadt de politiska skakningar, för hvilka det så ofta varit en skådeplats. Jag tror mig fullt och fast kunna försäkra, att äfven nu det vansinniga företaget af en person, om hvilken det säges att han skall vara en polack, skall i hela Polen möta det mest odelade ogillande. Vare härmed huru som helst, en polack som är värdig detta namn förtviflar aldrig om den gudomliga försynen, Vi vänta allt af hennes rättvisa och barmhertighet. Det bevisar tillräckligt att vi vilja förblifva trogna len kristliga trons pligter, vår ärorikaste tradilition, hvad Polens dyrbaraste intressen bjuda och isynnerhet de förpligtelser som den oss af Frankrike så högsinnadt gifna gästfriheten åläger 088. Mottag, hr redaktör o. 8. v. General Zamoisky. Ett ögonvittne till händelsen berättar: Polacken skull; sannolikt gått närmare vagnen och då först affyrat skottet, om ej stallmästaren Raimbeaux hastigt ridit fram. Då kejsaren af Ryssland såg sin son betänkt med blod, utropade han blek af ånest: Ar du sårad?? Nej!? svarade prinen, sedan han hastigt låtit sin hand glida fver rockkragen. En stor del af de närvarande togo efter pistolskottet till flykten; l ndast fyra karlar kastade sig öfver polacen och skulle sannolikt mördat honom, om j en reslig och stark polissergeant. genast ! agt sig emellan. Denne grep honom och j! etäckte honom med sin kropp, i det nan ! tropade: Laissez faire la justice? I det! amma skyndade en beriden municipalgar-! ist, en officer och en trumpetare till hans jelp. Den sålunda räddade polacken varilt ödsblek; hans kläder hade af karlarne som ! asttagit honom blifvit rifna i trasor; han ! ar nästan naken. Den venstra ärmen il! ans rock var till hälften atsliten och vi-! ade hans blodiga arm. En qvinna hade! lifvit sårad, och en liten gosse blödde ur!! n blessyr vil örat. Öfverallt i folkmassan ! ådde den största uppståndelse. Man ropa jS e: Vive VEmpereur! Qvinnorna och bar!4 en gräto och gallskreko. Hela scenen va-k ade ungefär sex minuter, hvarefter såväl k e höga herrskaperna som soldaterna voro ) örsvunna.? I Det har oriktigt uppgifvits att Bereyou-? ki var anställd i firman Gouins verkstä-å er. Han hade arbetat der flera osnsor IV