Aftonbladet – 12 juni 1867, sida 2

— Charles Andersson. Bref hafva nyligen ankommit från Charles J. Andersson, den kände afrikanske resanden. Det sista brefvet; dateradt Damara-land den 29 Dec. 1866, berättar, att hr A. då ämnade göra en färd till Ovampo-landet, för att möta en del af sitt folk, hvilka han skickat dit för undersökningar och handel, hvarefter han hoppas äterse sin familj i Cap mot slutet af Maj. en tilltänkta färden är af icke så litet vådlig beskaffenhet, då de trakter af Afrika, som resan gäller, sakna allt ordnadt sambällsskick, utgörande skådeplatsen för ständiga blodiga fejder mellan de olika folkstammarne. Bland andra ting anför hr Andersson, att hans förlust vid den sista, förr omtalade olyckan upp: ått till 10,000 rdr och att han dermed för anra gången förlorat allt hvad han samlat. Vidare redogör han närmare för sit trogne tjenare, svensken Svante Smidts död, förorsakad af de sår han erhöll i striden med infödingarne. Afvea en annman af hans svenska följeslagare, Axel Ericsson från Wenersborg, en lofvande ung man, har råkat ut för olycka genom en kollision med en leopard. Ericsson hade gått in i ett busksnår, efterspanande villebråd, då vilddjuret hastigt störtade öfver honom och söndersargade på ett fruktansvärdt sätt hans armar och händer. Det dröjde mer än en månad innan han kunde sjelf föra maten till mun, och ännu är den ena armen obrukbar; dock antager man att han skall blifva helt och hållet återställd. Hr Andersson sjelf är så återställd från sina blessyrer, att han åter tagit till sin bössa. Så berättar han: Jag har nyligen varit ute på en kort jagtfärd, der jag såg mycket villebråd, men sköt illa. Antalet af Koodoos — ni erinrar er den ädla antilopen från Wolfs vackra teckning i ?Lake Ngami? — som jag nu såg, är otroligt. Några af de scener jag bevittnade påminna mycket om väl försedda rådjursparker i England. Så har jag inom två timmars promenad (till häst) räknat omkring 50 Koodoos, hvaraf kanske ej mindre än 20 gumsar. Det är i sanning ett ädelt villebråd, när man ser det i dess hemlif. Oaktadt jag skjuter illa hemförde jag några hufvuden till min hustru, till ersättning för de förut lidna förlusterna. Ni må nemligen veta, att jag, för bröds skull, måste skilja mig från min äldre vackra samling af hufvuden och skallar. — Jag rider nu temligen bra och den enda ?drawback? i min figur är en artificiell stöfvel, som har en djup hålighet invid hälen, dit sporren ständigt slinter, hvarigenom jag förlorar makten öfver ena benet. Men icke desto mindre red jag nyligen ned. en af de vackraste afrikanska antilop-gumsar. s Hr Andersson har för afsigt att utgifva ett stort och dyrbart arbete öfver den Syd-Afrikanska fågelfaunan, hvars prospektus, äfvensom rekommendationerna för densamma inom Capstadens press, kommit under våra ögon. Såsom subskribenter hafva redan tecknat sig många af koloniers mest framstående män. Det fordras dock en betydlig subskription, för att det stora arbetet skall kunna nigifvas, hvarför hr Andersson hoppas att några hans vänner och gynnare i Sverge skulle bidraga till utförande af det verk, hvaråt han vill hängifva sig. Af prospekten framgår, att verket skall upptaga alla de fåglar, som hr Andersson under 15 år påträffat mellan Orangefloden och sjön Ngami, att det kommer att illustreras med 450 färgtryckta planscher och att hela arbetet kommer att kosta 5 guineer pr exemplar, varande det nö: digt att erhålla minst 500 subskribenter innan arbetet kan utgifvas, då kostnaderna derför äro beräknade till 3000 . Vi antaga att äfven i hr Charles Anderssons fädernesland skall finnas mer än en fömögen man, som skall vilja tillegna sig det vetenskapliga praktverk, hvarom här är fråga, när dertill kommer, att man på samma gång befrämjar ett hedrande verk af en landsman, som i den aflägsna, främmande verldsdelen väl häfdat svenska namnets anseende. (G. H. T.)