Aftonbladet – 8 juni 1867, sida 3

teraturen förtjent förläggare. — Det arbete som dessa män och mänga deras föregån gare utfört, är ett af vår tids största, mes fruktbärande och tillika mest ärofulla, tj det har gällt att, trots förkättrande från de borperade lärda högmodet, trots förskräc kelsen hos alla klenmodiga och vid det ärfds föreställningssättet fasthängande bjertan fylla en lucka i mensgklighetens historiske utveckling, med ett ord gifva en full och hel, och ej blott en half eller fjerdedels sanning. Vi vilja ej säga att forskninger ännu funnit eller uttalat hela sanningen. men sträfvandena äro ärliga och uppriktiga och hon befinner sig på riktig väg, frilika mycket från en förfluten tids lösa hugskot! som fördomens kortsynthet. Vi kunna i detta hänseende ej neka oss nöjet att återgifva följande ord, hvarmed anmälaren ka. rakteriserar dessa resultater i deras hufvudsakligaste drag: A Hvilket är nu sålunda — i få ord ut. tryckt — resultatet af de nyaste forskningarne rörande kristendomens medelpunkt, Jesu historiska personlighet? Resultatet är, att vi i stället för den ortodoxa dogmatikens onaturlige Kristustyp, hvilken, såsom inkognito på jorden vandrande Gud?, endast skenbart kunde till menniskorna träda i ett sannt menskligt förhällande, hafva återfunnit den bibliske, den verklige Kristus, en menskligt lefvande personlighet, i hvilkens lif vi skönja en sedlig och religiös utveckling. Fullständig är visserligen vår kännedom om Jesus och hans uppträdande ännu icke; mycket arbete återstår att inom detta område undangöra, många invecklade frågor att utreda. Men så mycket har dock redan genom den sednare tidens forskningar blifvit en gång för alla faststäldt, att vi kunna påstå, det Jesu historiska personlighet stär på ett mera lefvande och åskådligt sätt framför oss, som iefva i dessa forskningars tidehvarf, än framför något af kristenhetens tidigare slägten, med undanteg af sjelfva ögonvittnena till Jesu lefnad. Vinsten af dessa den nyare bibelvetenskapens upptäckter är en tvåfaldig. För det örsta skall det numera ej blifva möjligt för den förutsättningslösa vetenskapens mot ståndare att såsom hittills uppdraga sin skarpa gränsskilnad mellan kristendomens äror och det förkättrade förnuftet?. Ty ir det så, att sjellva de nytestamentliga HöagoEna om Jesu personlighet vederlägga ortodoxiens förståndsvidriga uppfattning af ans förhållande till Gud, att dessa utsasor innehälla en med vårt tänkandes lasar förenlig lära, då är kristendomen tillsänglig äfven för menniskans högsta teoreiska uppfattningssätt: den fyller då förtåndets oeftergifliga fordran på motsägelseöshet och sammanhang, och den urgamla triden mellan tro och vetande är då bi agd för alltid. Men derigenom att vi ättre än förut lyckas begripa kristendonens djupa förnuftighet, träder äfven Kritus, hans person och bans lära, i ett närnare och innerligare förhållande till oss, n då båda betraktades såsom ett ofattligt nysterium. Den religiösa föreningen med (ristus blir då äfven för oss lättare och aturligare, när vi i honom igenkänna den anna menniskan, utan att derföre något af ans sennt gudomliga höghet försvunnit. )eh sålunda hafva vi i dubbelt afseende unnit på att utbyta det gamla åskådningsätt mot det nya. Om dogmatikens Krituslära visat sig med bibelforskningens reultater oförenlig, så hafva vi derigenom, ör att tala med Keim, förlorat några amla formler, men af den ev ga sanningen, f kristendomens eviga tröst har ej det minta korn gått förloradt.