Aftonbladet – 7 juni 1867, sida 2

föregick i polismannens själ, ty han yttrade med mindre försigtighet: 7 7 Er vän sofver.? Ah, godt!? sade agenten, som svor för sig sjelf öfver att se sömnen komma med i spelet och hindra honom att få en minuts samtal med grefve de Mauclerc, ?Nåväl! min bästa herre, frågade läkaren, är ni öfvertygad ?? Ölvertygad, om hvad?? Om min patients identitet.? För fan!? Ja eller nej ?4 Men, doktor?, återtog f. d. polisagenten oförskämdt, jag har icke ett enda ögonblick tviflat på er uppriktighet. Har jag på något sätt fört er bakom ljuset?? ?Nej; allt är så som ni har gagt.? PHvarför då denna häpnad, denva förskräckelse?? frågade doktor Martel, som ville se huru långt herr Jules skulle drifva sin oblyghet och sin osanning. Hvarför?...? stammade denne, kors derför att... då jag återfann den stackars grefven i ett så be lagligt tillstånd, kände jag mig helt,..? SHelt upprörd ?? Ja, just så, helt upprörd, upprepade herr Jules lifligt... ?Ni inser lätt... Man lemnar en vän full af lif och helsa, och man återfinner honom icke utan rörelse på ett hår nära döden...? Ja, man är menniska fastän man är polisagent, fortfor doktorn. Det var just hvad jag ville säga.? Nå, då är allt godt och vi hafva iogenting mera här att göra.? Ingenting.? Låt oss Tfemna den sjuke i ro och gå härifrån.?