Aftonbladet – 7 juni 1867, sida 2

STOCKHOLM den 7 Juni. Ett direkt telegram från Paris meddelar i dag underrättelse om ett attentat, som blifvit begånget mot de båda kejsarne, Napoleon NI och Alexander II, i det en person aflossat ett skott mot den vagn, i hvilken de begge monarkerna färdades från den storå revuen på fältet vid Boulogne. Det är en 20-årig polack, som trott sig böra begagna tillfället, för att hämnas sitt fosterlands olyckor på Rysslands herrskare. Attentatet har, såsom så många andra dylika, misslyckats; den ende, som blifvit sårad, är gerningsmannen sjelf. Förvånande är det icke, att bland de många landsflyktiga, som uppehålla sig i Frankrike, och som till en del befinna sig i den allrastörsta nöd, det kunnat finnas en exalterad yngliog, som, med förbiseende afmoralens och den politiska klokhetens bud, velat offra sitt lif på ett försök att få hämnas sina egna, sina anförvandters och sitt lands olyckor. Men i hög grad beklagansvärd är denna tilldragelse; hvarje sådan framkallar alltid en indignation, som banar vägen för hvarjehanda reaktionära åtgärder och särskildt skall detta mordförsök, hvarigenom den gästfrihet, som fransmännen ville egna en främmande herrskare, blifvit kränkt, framkalla en djup sensation hos en mängd hederligt folk, hvilken skulle kunna begagnas på ett sätt, som blefve mycket menligt för folkfrihetens sak. En af de närmaste följderna skulle kunna bli, att de landsflyktiga polackarne förlorade den fristad de hitills haft i Frankrike. Vi hoppas emellertid, att sympatierna för Polen och dess olyckliga söner äro så djupt rotfästade i Frankrike, att de skola bestå detta prof. För öfrigt skola vi uppriktigt bekänna, att vi redan förut icke lofvat oss någonting godt för folkfrihetens sak af det furstemöte, som eger rum i Paris och att vi allsicke delat de optimistiska förhoppningar, som deri velat se en garanti för verldsfreden och ideernas makt under en lugn civilisationsutveckling. Vi tro, att detta sammanträffande af en mängd furstliga personer i Paris endast är ett politiskt schackdrag från kejsar Napoleons sida, i ändamål att smeka den franska egenkärleken och törsten efter la gloire? ; det innebär ju vid ytligt påseende någonting som liknar ett erkännande af Frankrikes supremwati, en hyllning icke blott åt franska hofvet, utan åt den franska nationalandan, den franska kulturen; Napoleon plåstrar derigenom för ögonblicket öfver det sår, som den franska nationalstoltheten fått genom den mexikavska affären och uppfriskar för en stund den pråstige, som var på god väg att alldeles förBvinna. Skulle mot förmodan de politiska frågorna komma till allvarsam förhandling mellan de sammanträffande monarkerna, så tro vi att detta skulle vara till föga fromma för folken; man har tillräcklig erfarenhet derom, att furstekongresserna endast haft till syftemäl betryggandet af de ?monarkiska intressena, icke folkens frihet och rätt. Vikunna derföre icke annat än instämma med de demokratiska organer, hvilka, under det de officiella fredshymnerna ljuda, betrakta de pågående tilldragelserna i Paris med ett visst misstroende, och vi hoppas särskildt, att len underrättelsen, enligt hvilken Frankrikes, Rysslands och Preussens monarker personligen öfverenskommit om en lösning af len nordslesvigska frågan, utan att befolkninen skulle tillspörjas, mätte vara ogrundad, y utan tvifvel skulle denna lösning bli allt innat än gynnsam för Danmark och för det vordslesvigska folket. Ju mera monarkerna Paris sysselsätta sig med verldsexpositione n och ju min dre de befatta sig med politiken, desto bättre.