Aftonbladet – 7 juni 1867, sida 2

Låt oss gå?, sade herr Jules maskinmes. sigt. Ean följde efter doktorn som i detsamma lemnade herr de Mauclercs rum. Men knappt hade de försvunnit i der långa gång, utefter hvilka sjukrummen vorc belägna, förr än nunnan också lemnade rummet. Hon lygsnade några ögonblick, fann hvil ken riktning de tagit, och skyndade efter de: med ohörbara spöklika fjät. För öfrigt, om hon också varit mindre försigtig, skulle f. d. chefen för säkerhetspolisen ändoek icke hafva anat till hennes närvaro. Han var ännu sysselsatt att söka en förklaring på det som nyss passerat. Och då hans tanke lätt hoppade från det ena ämnet till det andra, under det han sökte nyckeln till denna gåta, kunde han icke undgå att göra sig den frågan, hvarför den sårade bedt honom komma till sig. Ah! de skurkarne!? mumlade han, de vilja föra mig bakom ljuset! men jag ville mista mitt namn om jag icke skall fånga dem! Seså! hvart taga vi nu vägen? Vigå icke samma väg som förut.? Betjenten, som gick förut med ljusstaken i hand, förde verkligen dem en kortare väg. På hälften kortare tid än de behöft för att komma till grefve de Mauclercs rum, hunno de tillbaka till salongen. Trots sin bestörtning öfver den scen han nyss öfvervarit, märkte likväl agenten denna omständighet. Men denna gång voro icke doktor Martel och herr Jules ensamme i salongen. Två Personer befunno sig der, två söndagsklädda arbetare. Den ene, Riffard, stod framför kaminen. Hr Jules igenkände honom genast; ljusskenet föll honom rakt i ansigtet.