Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 3

despotiska godtycke, betingar i sin ordning den herrsklystnad, hvarmed han fordrar andarnes underdånighet under sin vilja, och med ödmjukt from öfverlägsenhet låter verlden känna den krossande tyngden af gudomlig despotism. — — — — — Från jesuitiek synpunkt är det blott ett som har giltighet i sig sjelf, och det är Guds vilja, nemligen den Guds vilja, som är ett med jesuitens egen vilja: för denna vilja äro alla medel utan åtskilnad lika goda. Kan det heliga ändamålet främjas genom hvad menniskorna kalla dygdiga handlingar — välan, må man då prisa de dygdiga handlingarne: de äro då medlen, och ändamålet helgar medlet. Men om det eviga målet, det heliga syftet i vissa afgörande ögonblick kräfver användandet af sådana medel, som denna verldens barn nu en gång ha kommit öfverens om att anse såsom förbrytelser, såsom t. ex. mord, mened, list, bedrägeri, baktalande o. s. v. — välan, må man då använda de s. k. förbrytelserna! I det förbrytelserna bli medel för det heliga ändamålet och sålunda tjena ?till Guds större ära?, upphöra de ju att vara förbrytelser; de bli i hvarje händelse, derför att de tjena ändamålet, heliga förbrytelser. En enfaldig läsare, på hvilkens fantasi karaktersskidringarne i denna bok torde ha gjort ett intryck, skall måhända förfäras för de skuggor här manas fram liksom från förtappelsens afgrund, afsky dem, lysa förbanvelse öfver dem och räkna dem bland helvetets andar. Men känner han jesuiternas heliga ändamål, då skall han helt visst förändra sin dom; han skall då i dessa 8. k. förbrytare helt säkert se — icke blinda fanatici, hänsynslösa hycklare, vanvettiga svärmare, men ?utvalda redskap?, ?sanningsvittnen?, länkar af den heliga kedjan? 0. 8. v, och känna sig förvissad om, att den Gud, som i farans stund uppväckte en Jehan Jaureguy, en Jacques Clement och en Francois Ravaillac, gaf dem andens vittnesbörd?, inspirerade den med tankar på mord och satte doiken i deras händer, icke skall glömma sina blodsvittnen på domens dag, utan ky.kligt annamma dem och påfligt belöna dem samt kröna dem med jesuitisk salighet.? Det ofvanstående är ett utdrag ur det karakteristieka förord, hvarmed professor R. Nielsen, den berömde läraren i filosofi vid Kjöbenhavns universitet, beledsagat den danska öfversättningen af vissa partier af Arnoulds arbete öfver jesuiterna. Sjelfva arbetet innehåller karaktersskildringar? af jesuiterordens stiftare, Ignatius af Loyola, samt af åtskilliga hans anhängare och efterföljare, hvilka, trogna sin stora grundsats att ändamälet helgar medlet?, satte dolken i handen på en Jehan Jaureguy, då han gjorde sitt mordförsök mot Vilhelm af Oranien, på en Jacques Clment och en Francois Ravaillac, de franska konungarnes Henrik III:s och Henrik IV:s mördare. Skildringarne äro hållna i en liflig och lättläst stil; de gifva en förfärande, men lärorik inblick i den nästan otroliga förvridning af alla sedliga och religiösa begrepp, som utgör hufvuddraget i det hemliga maskineri, hvarmed ?Jesu sällskap? så ofta med större eller mindre framgång sökt leda verldshändelsernas utveckling efter sina syften. Men utom detta sitt historiska intresse har det ifrågavarande arbetet ännu ett annat, och en antydan härom framskymtar tydligt nog genom professor Nielsens förord. Fin08 det månne ej äfven i våra dagar och mn alt annat läger än jesuitismens inom ett nu. ; åtskilligt tyckes fören tankegång, som . tecke med den råda ett omisskänneligt slägw,. ända jesuitiska? Har Loyolas valspråk an . målet helgar medlet funnit genklang katol: hos fanatici och ränksmida:e inom det kätolska kristenheten? Röjer sig ej snarare ett, om ock halft omedvetet, instämmande i denna sats i mer än ett för oss välbekant uttalande vid förhandlingarne öfver dagens frågor? Man bränner ej längre kättarne på bålet, nen man dröjer med desto större förkärlek vid den straffdom, som väntar de så kallade otroshjeltarne i lifvet efter detta; man örfalskar ej längre offentliga dokumenter, nen man fasthåller dock så gerna, i trots if vetenskapens solklara vederläggningar, vissa öfversättningsoch tolkningsmetoder, stan hvilka man ej längre skulle i religionsirkunderna finna det önskade stödet för satserna i ?aden rena läran?. Man riktar ej ängre mordstålet mot besvärliga motståndares bröst, men man skyr ej tillbaka r att — ?på det Guds ära derigenom må höjas!? — förorda en politisk tvångsitgärd, en s. k. lätt tryckning? på de i religiösa frågor olika tänkande, menande sig unna genom anlitandet af denna besynneriga utväg drifva de främmande trosbekänarne att besinna hvad deras frid tillvörer?. Men månne ej hvar och en, som ror sig kunna för åtgärder, sådana som lessa nu påpekade, äberopa sig på ett andens vittnesbörd, borde vid läsningen f dessa skildringar ur jesuitismens historia våminna sig den gamla utsagon: Det är mm dig denna fabel berättas?? — Bland grefve Taczanowskis efterlemnade apper finnas memoirer öfver 1848 års revolution, vilka enligt grefvens testamentariska förordande skola offentliggöras. Det berättas, att essa minnen innehålla intressanta upplysningar m den aflidnes förhållande till nämnda revoluion samt om general von Pfuels förhållande till nsurgentchefen Mieroslawski. — En för folket lämpad: Histoire demoratique de Varmee frangaise skall under franska egeringens beskydd utgifvas, i hvilken hjeltedaer af enskilda, ur folket utgångna franska kriare komma att spela en särskild roll. Priset ar blifvit bestämdt till det billiga beloppet af sous för hvarje serie. — Die Grossherzogin von Gerolstein?, en y operett af Offenbach, gafs på teatern An der Vien den 13 Maj för första gången derstädes ch skördade lika stormande bifall som i Paris. — Gounod har sålt partituret till sin nya pera: ?Romeo och Julia för 60,000 francs till n musikförläggare. — Fru Lucca, primadoonan vid hofopean i Berlin har uppgjort kontrakt med en ameikansk impresario att nästa år gifva gästroller Newyork. FINLAND. Förste exp ditionssekreteraren vid kejseriga kansliet för Finland, verkliga statsrå