Aftonbladet – 29 maj 1867, sida 3

ett af statsdepartementen. Han utförde då et arbete under nämnde departement, och jag äl skyldig att säga, att jag i afseende å detta långt ifrån att få någon aniedning att hysa misstro ende till hans skicklighet. fann det anseende, han af alla män af yrket åtnjuter, fullkomliger rättfärdigadt. Men det är en annan omständig het, hvarpå jag anhåller att få fästa uppmärk samheten. Det kan ur konstitutionel synpunkt icke vara riktigt att en representant här uttala ett misstroende mot en embetsman; med em. betsmännen och dem som konungen använder i statens tjenst hafva vi i allmänhet icke nå..ot att göra. Ett omdöme om deras skicklighet kan ingå såsom en bevekelsegrund vid våra beslut, men att här gifva dem ett votum, vare sig aj förtroende eller misstroende, vore, efter min förmening, i hög grad olämpligt, och för min del har jag icke uppfattat min pligt så illa, att i kunnat tillåta mig något sådant. Det finnes blott en auktoritet, som kan blifva föremål för representantens gillande eller ogillande. Det är den som befaller. Då jag i går uttalade ett misstroende kan det såledess icke hafva varit riktadt mot någon under sjöeller landtförsvarsdepartementen lydande tjensteman, utan måtte det hafva varit riktadt mot dem som öfver dessa departement hafva att befalla d. v. 8. deras chefer. Grefve von Platen. De meddelanden som nu hafva lemnats, hafva af kammaren mottagits med särdeles stort intresse. Afven jag har med intresse afhört desamma, och jag tackar den värde talare, som först yttrade sig, för de upplysningar han lemnat. Jag har aldrig betviflat att icke han varit fullt öfvertygad om deras riktighet. Hvad de af mig meddelade fakta vidkommer, och hvilka stå i bestämd strid mot de af grefve Hamilton nu uppgifna, så vill jag minnas att jag förklarade, det jag ej varit i tillfälle att sjelf undersöka förhållandena, men att jag erhållit dessa upplysningar af en auktoritet, som borde ega full kännedom i frågan. Det vore vis serligen beklagligt, om denna auktoritet, till hvilken jag fortfarande hyser förtroende, skulle hafva misstagit sig, ehuru den haft sig bekant, att de upplysningar, den afgaf, skulle blifva kammaren meddelade, men å andra sidan vore det mig jfr om de upplysningar. som från annat håll erhållits, visade sig vara riktigare, enär dessa äro de för landet fördelaktigaste. Denna sak torde således ei behöfva föranleda någon sådan tvist den värde talaren och mig emellan, som här satts i fråga; begge hafva vi ju förlitat oss på auktoriteter, till hvilka vi begge sätta fullt förtroende. Särskildt är jag tacksam för dessa upplysningar af den anledning, att jag, som förut tvekat huruvida det vore riktigt och ändamåls enligt att bifalla yrkandet om en närmare undersökning, numera är fullt öfvertygad att hafva handlat rätt, då jag ej motsatt mig detta yrkande. Om något kan bevisa behofvet af en närmare utredning af denna fråga, så bör det väl vara de upplysnivgar hvilka här i dag lemnats. Slutligen får jag förklara, att jag ingalunda instämmer i det klander, som mot en viss embetsman här uttalats. Min enskilda öfvertygelse — om jag vågar hysa någon sådan, då den icke kan vara grundad på någon särdeles stor sakkännedom — är att denne embetsman är en särdeles duglig och förtjenstfull man och att han med mer än vanlig skicklighet utfört de honom uppdragne värf.