Aftonbladet – 28 maj 1867, sida 2

ligar som föra menniskorna i den eller den iktningea, men nu och för alltid håller sig nenskligheten på den goda vägen. Etteler par återfall kunna ske, men de bli också I hc e sista. Framtidens mäktiga vind blåserlde ram Freden. Hvad förmår man väl motlsa lenna broderlighetens och glädjens stormlar ind? Förening, Förening! ljuder ett oändsj igt skri. Och under det osynligas ande-fr lrägt spira kärlekens blomster ur marken. st Resen er upp mot denna verldsvårens uppväxande grönska, förhindren omhvälfningen. örhindren den, icke blott med det tjugonde, irhundradet framför er, utan det adertondely pakom er. Drömmar, drömmar, ingentinglF wonat än drömmar. De ofantliga stål-la sulorna, till pris af 1000 francs stycket,p slungade ur den der jättekanonen, som preus1, saren Krupps kolossala hammare om hundra y .usen skålpunds vigt frambrivgat, äro likalp verksamma mot framåtskridandet, som såpbubblorna, dem ett litet barns mun blåser å ur ett hamlstrå. t Hvarför vill ni ha oss att tro på spöken? Inbillar ni er, att vi inte visste att kriget är dödt? Det dog den dag då Jesus sade: Älsken hvarandra! Sedandess för det på jorden ett spökes lif. Efter Jesu död räckte natten nästan två tusen år, och om natten uppträda spöken och kriget kunde gå omkring i detta nattmörker. Men det adertonde århundradet kom med Voltaire, som är morgonstjernan, med revolutionen, som är morgonrodnaden — och nu är det full dag. Kriget bor i en graf. De döda lemna ej sina grafvar vid middagstid. Det blir i sin graf och lemnar oss vårt ljus. Visa din fana, krig! Kan du ej det, du usling, så visa dina trasor. Då räkna vi hålen i dem. Den förra kallar man ära, de sednare hungersnöd, skändande, förstöring, sjukdom. Det ena följer med det andra — nog... M Tyskar, ären I angriparne? Aro vi det? Hvem gäller det? Tyskar, all men, i er sel. vi totaliteten af menniskorna. Vi älska er. l! Vi europer från Paris äro af samma familj som ni, europerna från Wien och Berlin. Frankrike betyder: frihet, Tyskland: broderlighet. Kan man inbilla sig att det första ordet i den demokratiska formeln skulle förklara det sista krig? Massorna äro kraften; sedan 1789 äro de äfven viljan. Deraf den allmänna rösträtten. Hvad är kriget? Massornas sjelfmord. Låten dem då rösta om detta sjelfmord. Folket medbrottsling i sitt eget mord, detta är det skådespel som kriget erbjuder. Det ges intet beklagansvärdare. I all dess nakenhet ser man här den vederstyggliga mekanism som afleder kraften från hennes egentliga mål och riktar henne mot henne sjelf. Man ser krigets båda ändpunkter; den ena af dem, som är resultatet, ha vi nyss visat: eländet. Men låt oss äfven visa den andra, som är orsaken: okunnigheten. Ack, de äro i sanning två olyckedigra sjukdomar. Att bota dem är att öka solens ljus. För okunnigheten utmärkande är undergifvenheten. K-aften känner sig ej. Hafven I någon gång betraktat oxens stora, milda öga? Detta öga är blindt. Det måste förblifva mildt, men bildas. Kraften måste lära känna sig sjelf, ty eljest är hon förfärlig. Hon urartar ända derhän att hon begår brott, hon som skulle förhindra dem. Allt vare handlande, ingenting passivt, deri ss 7A — HN ligger civilisationens hemlighet. En passiv kraft — hvilket meningslöst ord! Deraf mordet! Ett utsträckt lik som blickar mot himlen anklagar uppenbarligen. Hvem? Er, mig, oss alla, icke blott dem som gjorde Idet, utan äfven dem som läto det ske. Spökena kunna försvinna, Medusorna fly Isin kos. Nej, icke under kanonbraket i en batalj tro vi på kriget. Denna rök är blott rök. Vi tro blott på den menskliga endrägten, den enda möjliga föreningspunkten mellan menniskoandens särskilta sträfvanden, knuten i denna fläta af åsigter som vi kalla civilisationen. Vi tro endast på lifvet, rättvisan, befrielsen, på mjölken ur modersbröstet, barnets vagga, fadrens leende och himmelens stjernor. Till och med från dessa som bleka och blodiga ligga på slagfältet — en anledning till samvetsagg för konungarne och förebråelser för folken — uppstiger broderlighetens grundsats; en ids kränkning helgar den. Och veten I hvad de döda, dessa stilla slumrare, lägga de lefvande på hjertat? Freden.