Aftonbladet – 25 maj 1867, sida 3

land, der OÖfverbetolkning gör resan genom lifvet ofta besvärlig, enär hvarje beställning ha hundrade sökande, ett emigrera till någon plats på jordeh, der dera: egen energi kunde bryta för dem en bana, Jå hvilken de ej skulle ha att kämpa med utför många rivaler, och deras vså f5. på Nya Seland. Agenter skickades dit att söka ett lämpligt ställe, förberedande Åtgärder togos och den 16 December 1551. ÅElknde det första skeppet till Port Cooper divd de nya invandrarne, snart följdt af två andra. Port Cooper, som det då kallades — Port Lyttelton numera — är en vik å östra kusten af mellersta ön, ömkring 100 engelska mil från dess norra udde, och dess klimat kan med skäl sägas vara oöfverträffadt på hela jorden. Främlingarne funono sig uti en djup dal-lik vik, omgifven å tre sidor af höga berg, öfver hvilkas norra del endast med yttersta svårighet en passabel fotstig kunde göras. En liten åsal sluttade till vikens strand, å hvars blåa vatten de största skepp i säkerhet kunde hvila, och som södra sidan var utsatt för starka vindar (af hvilken orsak den än i denna stund är obebodd), beslöto invandrarne att uppslå sina tält å norra sidan, der de grundlade -den stad som, efter presidenten för deras före. nivg, kallades Lyttelton. Olyckligtvis kan den aldrig bli en stor plats, enär den jär omgifven af höga korg och från stranden bygd i alla afseemden amfileatraliskt. Sedan de passerat de ofvannämnda bergen, sågo de långväga främlingarne framför sig de omätliga slätter som under namn af er terbury Plains? erkännas egs den ypperligaste jordmikn både får åkerbruk, får och boskapsskötsel, vattnade af ett half dussin större och mindre floder. Der — i rak linie, endast en svensk mil från sjöstranden — vid en liten flod som de, efter Shakspeares födelseort, kallade Avon, projekterades och utlades provinsens nuvarande hufvudstad, nämnd efter universitet Oxfords betydligasse Collegey Christchurch (det var många bildade män bland invandrarne, nu provinsens och koloniens förnämsta män). När dessa civilisationens pionitrer frivilligt landsförvisade sig omr och sökte på främmande jordmån plantera ettvaraktigt välde, visste de fullkomligt väl att de skulle få en hård kamp att bestå — lifvets allvarliga verklighet, ej desö poesi — och nästan alla, som då voro unga eller ej mera än medelåldriga, grepo de verket an som sig borde, i hopp att om ej de sjelfva skördade frukterna af sina bemödanden, deras barn och barnbarn skulle i sitom tid få njuta deraf. En maxim efterlefde de och med den genomförde de hvad d föresatt sig: de litade nemligen endast på tig sjelfva. Sen hvad de nu — 1867 — det vill säga 61 år efter det försia skeppets ånkomst, uträttet. Vi fiona tre städer, med 4000, 2000 och 1200 invånare, jolf byar med smärre antal, och denna del af provinsen räknar ivalles något öfver 27,000 ejälar; vi ha ett väl orgeaniseradt statsmöskineri i liten skala, ej allenast för politiska ärenden utan äfven sociala och religiösa; vi ha emellan 30 och 40 kyrkor, deraf ej mer än 3 romörsk-katolska, ty ren elementet he ringa; jernvägar och degligen stigande sl sfart med er gr nvästan dagligen; direkt postförbindelse medjalla angränsande kolonier och provinser samt Kuropa via Suez i förening med Australien och via Panama, oberoende af nägon (äfven af England), kostande Nya Seland br år 55. pd med geranti af 110,000 pd ste. Hvarje månad anländer ett 2 eller 3000 tons fartyg från Parape med nya invandrare, hvilkas resa vi till stor del betala. Vi ega ett museum, gymnasium, teater, botanisk trädgård, aklimatieationsoch avdra vetenskapliga samfund, en marmorstaty af Godley, en af provingens grundläggare, att ej glömma skolor i hvarje distrikt för den uppväxande generationep. Slutligen bålla vi på attfullborda ett jättelikt företag, hvars like aldrig blifvit utfördt af en så ung kommun, och hvartill något motsvarande — så vidt jag vet — ej kan någorstädes uppvisas. Höga berg skilj, som sagdt är, hufvudstaden Christehurch från Lyttelton och sjöferten, ty Avon är endast djup nog för skonertar och smärre fartyg, och det var derför nödvändigt att en lättare kommunikation skulle åstadkommas än den som för närvarande existerar, att antingen gå ett par tusen fot öfver berget eller rundt omkring detsamma. En jernväg var nödvändig, och som den ej gerna kunde ledas så högt, befanns det vara nödvändigt att spränga en tunnel från den ena sidan till den sandra. Arbetet dermed har nu pågått dag och vatt i fyra år af införskrifna corniska sprängare och inom 6 månader påräknas det bli fullbordadt. Och hvilken är dess längd? frågar läsaren. Ej mindre än 2834 engelska yards eller 4500 svenska alnar! En tunnel sf en fjerdedels svensk mil, bvar eger man någon sådan i Europa? Kostnaden är öfver 9 millioner riksdaler riksmynt, taxerad på provinsen, ej kolonien, ty hvarje provins gör hvilka inre arrangementer den behagar, men måste också sjolf betala dem. Säg nu om man ej har energi vid antipoderna! Canterbury-slätterna, som 1851 ej egde ett enda betande får, gifva nu föda åt hundra tusentals, och från detta lilla distrikt exporterades under förra året öfver en million skålpund ull, tillika med en mängd hudar och skinn. Säg nu om man ej har industri på denna sida af jordklotet. Men härmed ha vi blott sett huru ena hälften af denna prövins uppvuxit, genom träget och allvarsamt bemödande af dess invånare. Historien om den andra är mera lik.en roman äv ett stycke ur verkligheten. När 1856 Canterbury erhöll sjelfständiga privilegier och dess ser bestämdes, inneslöts deruti en del el vestra kusten, så att bafvet begränsade densamma på både östra och vestra eidorna. All den del af mellersta ön som är belägen på vestkusten var till 1865 en terra incogi 4s — seglare hade en instinktlik sfeky jess pärhet, dess stormar, nästan alltid rglande, dess skär, nästan alltid olycksbrin dess tjocka, ogenomträngliga skogar, arilda klimat, höga, oöfverstigliga berg fruktbara stränder, der hvarken svart eller ivit man kunde finna en veckas lifsuppehölls andra sidan skildes denna ovänliga del af. Nya Seland från östra Canterburys Otsgos slätter genom höga berg, länge da oöfrerstigliga, och som det var ej förr an guldets magiska makt gjorde sig gällandefsck dess tillvaro i midten af all denna ighet ver bekräftad, det blef ansedt en gifven sak att en passabel väg måste! anar, genom hvilken de två delarpe af provasen kunde förenas. Den fanns och var spart wlagd, 170 engelska (26 svenska) mil läng. ih kostade den lilla nätta summan af 120.000 sterl, eller innemot 2 sjilliopet riksdaler. 2 Sagldfälten denna kust Bo seden var Vök-täfva. (såsom 83 1 fö, Er RN ädla metallen .iteter, hYars Värde räknas i millioner sterliagNya fält upptegas dag efter dag ock någon förminskning är ej förspord — bnöärare motsatsen. Der äro öfver 40,000 pörsoner, hvaraf sennolikt hälften en; de i direkt guldsökning, och revenyet ån denoa del af landet är större än från någon annan, En landsträcka, för två år sedan belt och hållet värdelös och öde, eger nu en befolkning, hvars ärliga handelsomsättning och konsumtion (ty distriktet kan ännu ej producera hvarken spanmål eller andra födoämnen och eger ej ens foder för gödboskap) uppgår till öfver 212 millioner . Rörande de öfriga provinserna ken jag ej med skäl meddela så goda, nyheter. Med