Aftonbladet – 25 maj 1867, sida 3

För att ej inveckla oss i torra statistiska ) detaljer, låtom oss antaga (hvad i sjelfva verket är fallet) att för trettio år sedan fun-: nos i Nya Selanu ej mer än på sin högsta höjd femhundra bosatta europer, af hvilka trefjerdedelar voro från de australiska kolonierna förrymda missdådare och sjömän. Vid sagda tid egde de infödda absolut herrskaremakt ej allenast öfver de ny-seländska öarne och allt det derå fanns, utan äfven öfver dess invånares lif och lemmar. Någon annan lag än den patriarkaliska existerade icke, och hade ej de iobördes striderna mellan de olika stammarne mer än decimerat deras antal och omöjliggjort ett välorganiseradt centralvälde, skulle tvifvelsutan redan nu Maori-racen — i mänga afseenden värdig att ernå denna ståndpunkt — ha blifvit erkänd som ett sjelfständigt folk, äfven om det lyckats tillfälliga hvita invandrare att introducera den helvetesplåga, svm var första orsaken till deras demoralisering: alkohol etler, som de sjelfva kalla det, ?eldvatten?. Gamla män, som erinra sig de första besöken af pakeha? (europer), ha berättat mig — hvad autentiska handlingar bekräfta — huru förförligt dessa i allmänhet bemötte de infödda, huru svek, bedrägerier och våld öfverallt följde deras fotspår, och huru de civiliserade (!) representanterna från andra sidan jordklotet tramer under fötterna de oftast vänliga vildarnpe, vilkas egendom de borttogo, hvilkas husfrid de förstörde och hvilkas qvinnor de vanärade, i de dagar, då en musköt egdåe i sig sjelf makt nog att drifva bort äfven de modigaete och vildaste anhängare af ?Tiki?. Det kan med visshet antagas, att det fruktansvärda tyranniet och banditlika uppträdandet af de första hvita invandrarne till Nya Seland lade grunden till det oresonliga hat, som ännu existerar bland de oupplysta och hedniska stammar, hvilka ännu, å norra ön, både hoppas och tro, att den tid ej är långt aflägsen, när de usurperande våldsmännen skola bli drifna i hafvet?. Men som detta ej är lämplig plats för en detaljerad beskrifning af de medel, som begagnades för att förmå de oafhängiga höfdingarne att underkasta sig engelska väldet (medel, så usla, så vanhedrande för den om sin ?honour? eljest i tal och å papper så ömtåliga nationen, att ett uppenbart utrotningskrig mot de infödda, med uttalad afsigt att eröfra landet, hade varit vida bättre och ej förorsakat en tiondedel så mycket lidande, kostnad eller lif), vill jag endast ge en kort resumå af de olika steg, genom hvilka landet framskred till dess närvarande oberoende. År 1840 hitskickade ett stort engelskt bolag, under öfverste William Wakefield, arbetare och åkerbrukare, och dessa utgjorde de första respektabla kolonisterna. Fem år sednare underkastade sig de flesta af de infödda stammarne engelska kronan, förbebållande sig full eganderätt till allt det land, som då fanns i deras händer, gifvande åt dess ?beskyddare? allt det som då ej hade erkänd egare. Med detta steg kan den egentliga bosättningen af europåer i denna del af verlden sägas hafva börjat. Der voro många svårigheter att öfvervinna, men de försvunno för de anglosachsiska främlingarnes koncentrerade energi, så snart intelligent arbetskraft med fast vilja, sporrad till oförtruten verksamhet genom utsigten att ernå oberoende, kanske rikedom, drefvo verket. Stora sträckor af den fruktbaraste jord, från hvilken än aldrig en skörd blifvit tagen, föllo i händerna på kapitalister, som ej brydde sig om hvad medel begagnades att erhålla dem, och land, som nu är värdt en million pund sterling (detta oaktadt det ej ligger i guldregionen och ej producerar ett enda lod af den ädla metallen), betalades för tjugosju år sedan med några dussin skjutgevär; en qvantitet krut, hagel, knallhattar, klädespersedlar och bränvin, kostande importörerna möjligtvis ett tusen pund. Att upprepa välkända transaktioner, deri de infödde svekligt förmåtts utbyta en furstlig domön för en tusendedel af dess sanna värde — säljande sin förstfödslorätt för en grynvälling — blefve alltför vidlyftigt; nog af, det skedde, och i häfderna äro inskrifna många blodiga namn, bärande vittnesbörd, att om än de hvita uti knipslughet, lögn och bedrägeri voro de kulörte öfvermäktige, de sednare med vapen i hand funnits vara lika modiga, om ej mera än deras samvetslösa motståndare, äfven när dessa haft fördelen af europeisk krigskonst och krigsprtiralj. . Understödda af auktoriteterna i England, moraliskt skyddade af engelska nationalitetens prestige, försedda med vapen, män och penningar för vinnande af sitt ändamål, hvad under var det väl att kolonisterna blefvo herrskare och drefvo de infödde, om hvarje fotsbredd mark stridande, maorerna från kusterna till det inre af landet och att iokräktarne höllo dem der? Så skedde det å norra ön. Å mellersta har litet eller intet blod spilts sedan massakern i Wairau, hufvudsakligen derföre att de urrungliga egarne, genom Te Hongis och aikatos) utrotningskrig 1823—26 så reducerades att de nu ej räknas i tusenutan endast i hundratal, utgörande ej femtiondedelen af den kulörta befolkningen. Kolonisering har derföre der obehindradt fortgått, invandrarnes bonirgar ha ej varit utsatta för vildarnes öppna eller hemliga anfall och ehuru dess invånare fått betala större delen af omkostnaderna för krigen, ha de undsluppit bekantskapen pi närmare båll med dess fasor. Under tre årtionden hareuropåernasantal stigit från 500 till omkring 200,000 — de inföddas minskats från 150, till 60,000. De sednare siffrorna äro naturligtvis endast approximativa, men hemtade ur de bästa källor jag kunnat rådfråga. Krig,inbördes och mot europåerna, starka drycker och andra laster med vissa sjukdomar, förut okända, men alltid följande i den hvite mannens spån, ha hvar i sin mån bidragit att reducera dem, och bildade och upplyste män, som många år lefvat i deras krets och sktat på tidens tecken, äro af den åsigt att tre eller fyra tiotal härefter ej skall finnas qvar en tiondedel af deras nuvarande antal och att inom ett ärhundrade en maori skall bli i Nya Seland lika mycket en kuriositet som han i dag är i Europa. Tyvärr finnes det alltför mycket skäl att förutse realiserandet af denna profetia. Detta är en af de förbannelser som följa i inkräktarnes fotspår, dömande de lägre racerna till förstörelse och undergång, när en högre upplysning? anser sig ha behof af det land, en ?lägre skapelse? i århundraden kallat sitt. Jag är förvissad om en sak — ett intet enda anfall, äfven af de mest barbariska och fanatis a stammarne, skett å de hvita, ls atan att de sednare gifvit anledning dertill: j direkt, det må vara, men genom jordsöp, intriger och personligt våld man och man emellan, dervid de nykomna alltid i början haft enorma fördelar, påtvingande sina mindre begåfvade offer den reflektionen att de uti allt blifvit ansedda som enaldiga och lättrogna dårar. Härifrån böra ikväl undantageas de guerillakrig som unler sednaste två åren förts af de fanatiska Pai Maririoch Han-Han-sekterna. Huru många tusende af dessa arma hedningar kunde ej ha blifvit räddade, hade en fridsö palm mött deras anblick i stället för svärd, 1 musköt och kanon? Huru mänga vännerjil skulle vi ej i dag kunnat räkna bland denna mm