Aftonbladet – 25 maj 1867, sida 2

WVår sjöfart! t Då riksdagens särskilda utskott för jord-ih brukets finansiella angelägenheter nyligen E framlade sin sakrika öfversigt al näringar-f nes ställning, hade vi tillfälle anmärka, att!p den i allmänhet ljusa taflan företedde en fi ledsam skugga. Medan de flesta tndra nä-sl ringar haft att glädja sig åtett raskt framåt-s skridande under det sista årtiondet, företed-n de den sveaska sjöfarten icke blott ett stillaes stående, utan fasthellre ett tillbakaskridan-! a de. Vi tilläto oss antyda, att detta förhål. lande kunde till någon del förklaras, delsti deraf, att just den starka utvecklingen aflt öfriga näringar i så hög grad absorberate våra krafter, att sjöfarten derpå kommit att lida, dels deraf, att denna för vårt land och p vårt folk så naturliga näring påtagligen li k der af en tryckande och orättvis beskatt-!n ning. Vi tillade, ett måhända ingen näringsgrens ställning I så hög grad som s (c påkallade en sorgfällig undersökning för attf utröna huruvida de olägenheter, med hvilka r den har att kämpa, härröre från förhåilan-b den, som det kan bero på lagstiftningen att s undanrödja. . Vi hoppas med tillförsigt, att den dagls icke skall vara aflägsen då represertationen tager denna angelägenhet i allvarligt öfvervägande. Emellertid måste hvarje bidrag till dess belysning vara af mycket intresse såväl för idkarne af denna bäring sjelfve som för landet i allmänhet och för dem, hvilka kunna komma att deltaga i handläggningen af hithörande frågor. Det ärlt derföre vi med nöje gifva offentlighet åt en till oss insänd uppsats, vittnande om sakkunskap och lifligt intresse för den stora angelägenheten. Dn är af följande lydelse: E 8 Pp f F r Y 1 1 8 f 8 Till Redaktionen af Aftonbladet. ; s jl g tf 6 1 Å S f 1 : l j L j j i Då insändaren i detta ämne anhåller att få yttra sina tankar så föranlåtes han dertill af det glädjande tecken, som på sednaste tiden ofta visat sig, att den allmänna rösten hos oss börjat fordra ett utredande af de orsaker, som bidraga att hålla denna indusiri på en så låg ståndpunkt inom värt land, i jemförelse med hvad i vårt brödrarike Norge är fallet, och är det då på sin plats att hvar och en med någon erfarerhet i ämnet söker lemna sitt större eller mindre bidrag till frågans belysande. Att denna industri ör af vigt för vårt land, derom synes alla vara ense, men få torde hafva gjort sig reda för till hvilken hög grad detta i verkligheten är fallet, just i närvarande tid kanske mera än någonsin! För att riktigt kunna fatta detta måste man ; kasta en öfverblick på de öfriga näringar, som, tillika med sjöfarten, bafva till uppgift att utjemna beloppet af vär import från andra länder och betala ränta och amortering på våra utländska lån. Förnämsta rummen intagas då af vårt jordbruk, vårt bergsbruk och vår trävaruexport; man skall! anmärka att ins. placerat ytterst den in-. komstkälla, som för närvsrande är den förlJnämsta, men den öfvertygelsen skall snart blifva allmän, att trävaruexporten bedrifves på ett högst oroande sätt, att det icke kan eller får på samma sätt längre fortfara, att, lom icke andra omständigheter hejda den I sköfling, som nu pågår, lagstiltningen snart måste, på ett kraftigare sätt än hittills, i detta afseende ingripa, såvida icke dena norra Idelen af vårt land i en framtid skall blifva Jobeboelig och vi skola sakna ett i många fall omistligt smältningsmedel för våra mal mer. ) Huru litet trävaruexporten också i sjelfva J verket förbättrar vår räkning med utländningen kan icke undfalia den med ämnet Iförtrogne, som väl vet att under de sedna,Iste tvenne åren, till följd af en produktion långt utöfver våra marknaders behof äfven under gynnsamma omständigheter, denna -Jnäring bedrifvits så att utländningen fått vår skog för intet och dertill uselt betalat -I det arbete vi haft att blifva den qvitt! Att Ji ett sådant påstående icke ligger någon öfverdrift bevisas bäst deraf, att de arbetare, som besörja skogens fällning, flott-Ining och förädling, och af hvilka det allra största flertalet hvarken så eller skörda ett stycke jord, förvärfva endast ett kvappt uppehälle för dagen, på ein höjd någon gång tillräckligt för en nödig hvilotid efter det helsa och krafter angripande svåra arbetet, och att vidare af den talrika klassen trävaruexportörer högst få derpå synas samla någon förmögenhet, men deremot en stor del lemna en dålig utdelning till sina kreditorer. Under sådant förhållande tyckes det vara på tiden, att vi söka upparbeta de öfriga af våra hufvudnäringar, att de en dag, då trävarvexporten aftager och upphör, kunna fylla våra behof, och dertill kan utan tvifvel ett märkligt bidrag lemnas af vår sjöfart, såvida dess trefnad af regering och folk befordras derhän, att den hos oss, liksom i vårt grannland, blifver en nationallindustri, med hvilken hvar och en ifrån Jungdomen är förtrogen till lika hög grad, som t. ex. den på landsbygden uppvuxne yng-lingen känner till sin orts jordbruk! Af statsmakterna begära vi till detta måls ernående ej mer än att denna näring icke underkastas en mera styfmoderlig behand-Iling än andra lofliga företag, såsom nu är I fallet, då den tryckes af en dubel, ja I fleråubbel inkomstskatt, en oskälig afgift för de till dess gagn befintliga fyrar och känningsmärken och, det förtretligaste af Jallt, finner sig prisgifven ät enskila embetsmäns intressen, såsom skeppsmätares loch skeppsklarerares ; att så är förhållandet torde at en hvar inses, då man besinnar att vår svenska sjöfart taxeras på grund af uppgifven eller beräknad inkomst i likhet med andra näringar både till kronan och kommunen samt dessutom betala samma s. k. lästafgirt som alla andra nationers fartyg, då de besöka våra hamnar, och hvilken utgår med 40 öre pr svårläst för inkommande och lika för utgående från svensk hamn och ytterligare med samma belopp vid förnyadt inkommande, äfven under samma kalenderår, så snart fartyget innehafver last utöfver åtta läster. Om denna afgift, som otvifvelaktigt afser utgöra en skatt på den inkomst fartyget kan hafva af sin frakt, beräknas för ett 200 lästers fartyg, så utgör den 80 rår, d. v. s 1 proc. af 8000 rdr, hvilket sistnämnda belopp således, efter den vanliga principen för beräkning af bevillning skulle utgöra fraktens nettobehållning, som dock för flertalet fulla laster till svenska hamnar, d. v. . kol och salt, för ett dylikt fartyg kanske utgör 23000 rdr, mången gång mindre. Obilligheten af den nya mätningsförordningen har blifvit den sednare tiden så många gånger ådagalagd att insändaren ej derpå behöfver spilla ord, om ej för att belysa den möjliga anledningen till densammas emanerande, som, beklagligt nog, endast kan förklaras hafva varit en förflu1 gen id hos vederbörande, skickligt använd -laf dem, som på denna förändring skulle H erhålla en god recett. Först och främst är ännu obevisadt, och blir ej heller bevisadt, att det nya mätningssättet öfverhufvudtaget, bland de olika konstruktionerna af fartyg, lemnar ett säkrare resultat än det gamla, tvärtom! så stora misstag hafva ej etter det a a na Fat RR