Aftonbladet – 24 maj 1867, sida 3

Johan (i Norrköping), Tegnår, Berzelius, Carl XII I Gustaf Wasa (i Westerås) och Carl Johan ( I Upsala); minnesvårdar åt Linn och Tegnår vi deras födelsetjäll, Döbeln (i Umeå) o. s. v. hvarjemte griftvårdar bhfvit upprättade öfve Hörberg, Döbeln, Du Puy, Geijer, Atterbom Palmblad, Törneros, Heffner, Stjernstolpe Agardh, v. Braun, Grubbe, Raab m. fl., hvar förutan Svenska akademien af egna medel åstad kommit dylika öfver Gyllenborg, Leopold, Bell man, fru Lenngren, Lidner och fru Nordenflycht och insamling pägår som bäst för en vård öfve Vitalis. För en nation, som så vet att hedra sins stores minne, bör det derföre vara kärt hvarje gång en erinran framställes om hvad i detta fal terstår att göra, och det är derföre vi, med hopj om ett önskadt resultat, tro oss endast behöfve påminna derom, att ännu saknas minnesvärda! de grifter, som gömina stoftet af en Christoffer Polhem, en Fredrika Bremer, en Anders Magnu: Strinnholm, en Johan David Valerius och er Carl Gustaf v. Brinkman, alla onekligen värda en tacksamhetsgärd af det fädernesland de gagnat och hedrat. Det tillkomme måhända Vetenskapsakademien i främsta rummet att medelst en minnesvård hedra den förstnämnde af dessa, en at hennes utmärktaste ledamö!er, hvilken det är en ära för henne att hafva räknat såsom sin tillhörighet. Då Svenska akademien af sina mycket ringare till gångar kunnat uppresa icke mindre än 6 dyrbara riftvårdar, skulle kanske Vetenskapsakademien unna åstadkomma denna enda, hvars saknad utgör en verklig vanheder för nationen. Öfver v. Brinkman ålåge det otvifvelaktigt akademien i Upsala att låta uppsätta en minnesvård, då hon af honom fått emottaga den dyrbara gåfvan af en boksamling, större än någon som af privat person kommit henne till del ; och man förvånas i sanning, vid ett besök på den lilla Nacka kyrkogård, då man der icke finner den ringaste erinran om att hans stoft der hvilar, intet som talar om tacksamhet hos en institution der denna dygd företrädesvis borde ammas. Fredrika Bremer och Anders Magnus KStrinnholm äro så utmärkta namn inom litteraturen, och nationens skuld till dem så stor, att det verkligen väcker förundran, att ännu intet förslag blifvit framstäldt till hedrande af deras minne. Beträffande Valerius, qvinnans skald, vore det väl i sin ordning, att Sverges qvinnor reste minnesstenen på hans graf; men då af krinolinens och chignonens förtjusta dyrkarinnor föga eller intet lärer vara att förvänta i ett fall sådant som detta, och då det manliga slägtet har att tacka den gamle skalden för den glädjens anda han genom sina sånger så ofta spridt och innu esomoftast sprider i de åt vänskapen och let förtroliga sällskapslifvet egnade stunder, orde detsamma åtaga sig denna tacksamhetsgärd, lervid icke förgätande den, som satt vingar på le glada sångerna — Åhlström. Då vi anse det (såsom redan blifvit antydt), i rämsta rummet tillkomma Vetenskapsakademien ch akademien i Upsala att draza försorg om ninnesvårdar öfver Polhem och v. Brinkman, nskränka vi oss att uppmana någon eller några f de större notabiliteterna inom litteraturen att tfärda en inbjudning till subskription för åstadommarde af grafmonumenter öfver Fredrika sremer, Å. M. Strinnholm, Johan David Valerius ch måhända äfven tonsättaren Åhlström. Några prunkande minnesvårdar behöfvas icke fver dessa i lifstiden sjelfva så anspråkslösa ersoner, endast en enkel sten, som för vandraen betecknar ställets helgd, och ganska vackra : dana erhållas till och med för 200 rår. Stockholm den 22 April 1867. HH